Johanna-Sofie

Han säger 'jag älskar dig'. Han menar varje stavese när han uttrycker tankar och känslor. Jag är som förtrollad av den genuina godhet som han bär med sig. Vi är två rätt lika individer som reagerar på två helt olika sätt i alla situationer utom vid den andres beröring.

Vi är två själar som blivit sönderrivna men aldrig brutna. Därför att det är endast sista utvägen. Vi är av det slaget att man accepterar smärtan för vad det är och sätter nya mål utifrån de nya förutsättningarna. Jag hoppas iallafall att det är så. Jag hoppas att han inte blir den första som lurar mitt omdöme.

Han berättar m sitt självmordsförsök och jag förklarar om mitt hat mot min mor. Jag berättar om frustration som ledde till en blodig handling och han beskriver sin önskan att skydda det han älskar. Kan svaret ligga i att jag litar på honom mindre för att han säger de är mig han älskar nu.
Kärlek gör ont. Han vet, men tror inte på det.

Nerför mitt vänsta bröst rinner det blod. En önskan om att vara ätstörd igen och sedan rena halsen med cigarettrök växer. Men jag kommer inte till handling, inget händer. Hans sista kyss har satt en spärr i mitt psyke.

Mina spöken eker vidare på en säker lekplats. Och jag känner en trygghet i mig själv. För jag kan nu vara både yin och yang. Jag är både ljus och mörker. Kombinerat i en laddad spiral, den enda drivkraft sm tycks stra mina impulser.

Jag är stabil.
Aldrig normal..

de vet hur mycket jag ger efter för min ätstörning.
de bryr sig inte.
det passar inte in i deras värld.
jag passar inte in i deras värld.

glad eller ledsen?
sjuk eller frisk?
parallellerna är dragna och det är även jag.

med det undantaget att jag är varken glad eller ledsen.
jag är arg, helt jävla förbannad.

och en dag snart kommer det inte gå att spela spelet längre.
koppen med kaffe krossas och potatischipsen flyger.
helvetet kommer. bitchen som alltid varit deras dotter.

Jag är tom
och meningslös.

Jag är en bitch.
En sorgsen bitch.
Men fortafrande en bitch.

Tar en cigg,
stirrar ner dörren.
Är detta mitt hem?
Nej, en bitch som jag 
förtjänar inget fint hem.
Jag bara bor
bakom denna dörr. 

Uppför trapporna
ligger pengar.
Pengar som belöning 
till mitt sjuka jag. 

Min roll.
Rebellisk dotter. 
Missanpassad själ.
Förlorad syster.
En ensam bitch. 

Fast i mitt eget mörker. 

 

För många tankar, för många krav för att jag ska kunna sortera ut dem. Skit från dem, besvikelse från han och förstörelse för henne. Kul va?! Nu är även pengarna slut och jag mår värre än någonsin. Varför?

Tänk efter, ett ohälsosamt liv. Kräk på din slyna. Och rökningen är den enda räddningen. Ironiskt, nja kanske inte alls egentligen. Men en sak har förändrats, min syn har kommit tillbaka. Ni vet med äs så ser man på kroppen anorlunda. Jag har inte gått ner i vikt, snarare tvärtom, men jag har börjat se på den annorlunda. Mer lugnt. Eller så är det bara pillerna som funkar.

Ja, jag behöver piller för att klara vardagen..

Stolt, nja knappast.