Oktober 2013
we are all victims of our own mind
20130929
20130909
..
Om det som var och aldrig kommer bli igen.
Vi gjorde slut.
Jag gav upp när han var redo att kämpa.
Han gav upp när jag kämpade.
Jag föll.
Tog tillbaka alla känslor jag tidigare haft
om mig själv.
Oduglig. Inkompetent.
Och äcklig.
Flydde till min bekväma
patetiska värld.
Nu är jag fast i ångans limbo.
Men vad är det jag ångrar egentligen?
Tar fram den enda bild som jag har
på oss två.
Ångrar att vi aldrig tog fler.
Det gör ont.
Det bankar och slår inom mig.
Jag vet att jag vill gråta,
men för detta
har jag inte fällt en enda tår.
Känner paniken som stegrar.
Oron, ångesten.
Trycka bort allt som en gång
gjorde mig lycklig.
Svullen och rödflammig kletar jag på mascara
innan jag tar en klunk vin.
En timme senare är jag på det igen.
Kysser en annan och känner kärlek.
Tänker på honom och känner sorg.
Funderar på mig och känner förtvivlan.
Eller var detta bara en lögn?
Då jag i verkligheten blivit ett tomt
narcissistiskt skal.
En känsla lika horribel som vacker.
Ångest.
16 timmar sedan.
Det var samma blick som jag sett förut.
Det var samma enutiasm i leendet.
Som om vi träffats i ett tidigare liv och nu hittat tillbaka till varann.
Jag dras in till ett mörker inom mig själv.
Hittar något som jag en gång var.
Dras in av hans fokuserade ögon, som säger tusen ord utan att yttra ett enda.
Skelett från förr visar sig.
Även om det bara är en gnutta.
Det räcker.
Ölen fortsätter att drickas,
Ända fram till det ögonblick där jag backar.
Min verklighet blir verklig igen.
Då jag undrar hur den lyckades bli sådan.
Skräckslagen av att ha hittat något.
Något i mig själv som jag för längesedan förtryckt.
juni 2011
Och när jag den dagen står hemma i köket. Håller på med disken, en helt vanlig och nödvändig hushållssyssla som nu är min plikt, slår det till. Rastlösheten. Jag vill utforska min nya upptäckt. Att vara fri och trygg. Kasta mig ut i världen och bara se vart jag landar. Eller vart jag faller.
Som en tonåring som ska utforska sitt eget jag på nytt. Där står jag nu, på samma punkt som när jag var 14, men med helt andra förutsättningar. Tankarna spirar vidare. Jag kan göra det ena och det andra, om jag bara sätter bollen i rullning och fokuserar. Det är en sak jag är övertygad om.
Sidobollen slår dock ännu hårdare i tinningen. Min önskan med mitt liv då? Att rädda en förvirrad ung själ? Om jag inte gör det.. Vem kommer då rädda min syster .. ?
sunday glory.
Jag vill skapa igen, bilda meningar och därigenom liv och händelser.
Berätta, förklara och bearbeta.
Vad är jag, vem är jag, var är jag?
grey area.
Sluta Johanna, det löser sig.
Och ja, min far är stolt över mig. Jag jobbar för mycket..
1756.
Och ibland hittar du dig själv just här. Där endast andetagen sakta försvinner. För i världen, där är du liten, nästan obetydlig faktiskt. Oroväckande vad som krävs utav dig när du ändå bara är just du. Obetydlig. Utan eller med kraft det spelar liksom ingen roll längre.
Som att befinna sig i limbo.
Imorgon har jag ett möte med skolan. Sista mötet. Och jag vet om att det inte kommer gå bra. Samma magvärk som dyker upp när jag tänker på hur denna jul kommer sluta. Vilka skrattar och vilka gråter. Men mer, på vilken sida kommer jag stå? Eller är det rent av på grund av mig som de blå sirenerna kommer att tjuta.
Jag vet inte. Men min magvärk säger att detta kommer sluta illa. Och det kommer vara obetydligt. Alla dessa år och alla dessa människor, de betyder ingenting. För de finns inte kvar och kan inte bevisa varför de var värda att bevaras. Tyvärr.
Tyst, mycket och bara smått surr.
Flummigt i all ära. Tyvärr.
tagen från livet som skulle levas.
Den kom. Dödsstöten. Och det var nu det obehagliga började..
Jag kände mig själv falla till golvet, som var gjort av gammal trä. Hörde mina andetag, slappnade av och kände. En känsla av befrielse. Som att något frigjorts i mig så att jag kunde andas. Jag minns att jag tänkte en tanke medans min syn för var andetag blev mer suddig och min kropp domnades bort. Jag tänkte att nu tar jag mina sista andetag. Och känner det som jag hade behövt känna när jag levde.
Jag dog helt stilla i drömmen. Jag var jag och jag lät mig själv dö. En stund därefter vaknar jag.
Utan rädsla, men fylld med obehag.
mönster
Beroenden, eller en del av personligheten. Rökare, utseendefixerad, krävande eller hysteriskt. Vart går gränsen för att dessa ska vara postitiva/negativa. Eller ligger kurvan i hurvida situationen råkar se ut där de uppstår.
Förvirrad och bortkommen i det egna hemmet. Illamående smärta som kommer från egna handlingar, vem finns då att beskylla? Ingen och allt.
Tröttheten är slående. Nästan förlamande.
Vilken är nästa färg?
Jag saknar min blogg. Det är konstigt att inte skriva som jag brukade, så ofta som jag gjorde. Pennan och pappret det var min livlina. Jag antar att det inte gav lika mycket i allt som hände runt om kring längre. För det blev dramatiskt igen, precis som innan jag började skriva från första början. Ja, den tiden då allt var marinblått och blodrött. Nu blev det dock bara grått.
Konstigt att jag beskriver dessa perioder i mitt liv med färger medan de perioder då jag skrev, analyserade och mådde bra av min nyfikenhet, de förtjänar ingen färg. De är transparenta. Nej, jag söker inget. Men jag letar efter allt.
Kanske dags att börja om, få en färg på denna nya period som startat. Ja, vafan. Vi testar.
det var en gång..
För när hon var tvungen att omorganisera och växa upp på samma gång, det var rörigare än någonsin. Upp var ner och ner var åt vänster. Helt kaiko!
Men när sommaren nu närmar sig kom det ett nytt ljussken som hon inte var van vid. Det lös över hela henne och skrämde tills hon stod stilla och stirrade rakt in i dess mitt. I hennes drömmar omfamnar hon ljuset men inte nu, inte när det står sådär rakt framför henne.
Varför inte? Jo för i hennes sinne ser hon hur ljuset lurade in henne i det svarta kletet som förstörde hela barndomen. Det är inte sant men hon ser det så. En försiktighet i att vända ryggen till och sen om ljuset följer efter.
När hon gick, såg hon till sin förvåning att strålarna gjorde just det.
varma koppen och kvällsplugg.
Iallafall.. jag ska pausa från tänkandet. Putta väck alla jobbiga tankar ett tag och endast fokusera på de positiva. Denna negativa spiral jag snurrat i de senaste veckorna måste få ett slut. Ett absupt slut.
jävla söndag.
Jag skyller på söndagen.
Jag skyller på situationen.
Men aldrig på mig själv.
Jag har accepterat mig själv.
jag har rätten, även om jag inte vill erkänna vad som egentligen pågår.
Det är ett stort hinder. Sanningen om den egna individen.
lördag? what?!
Har tagit en ångande dusch, ansiktsmask och en sista cigg. Måste lägga av med dem och sprit, äcklas nästan av det nu. Och vill hellre spara pengarna till kläder. För efter att ha kollat in i min garderob, kollat runt i mitt rum inser jag att detta inte alls speglar mig längre. Det är inte mina grejer eller mina intressen.
Kollar budgeten desperat och inte fan kan jag tillåta mig att spendera så sjukt mycket pengar på dessa små nöjen. Nej, ska sluta röka när jag är ensam, steg 1. Okej, endast i nödfall..
Sitter och kollar på Glamourama, sjukt avundsjuk dessa brudar spenderar ju enormt mycket pengar på sitt utseende. Kvalitéen av grejerna. Och de lever ett ganska roligt liv. Som sagt, avundsjuk.
Och kollar i det senaste numret av ELLE UK. I DIE!