Tysta hjärtslag.
Såg mig själv ligga där.
Det är mörkt där jag befinner mig,
men lång bakom mig lyser något starkt.
Jag ligger på kolsvart asfalt och är drypande blöt.
Jag tror det är soluppgång
och att jag tidigare krälat mig upp från ett vattenbryn inte så långt där ifrån.
Jag chippar efter luft likt en strandad fisk.
På min lätta solbrända kropp har jag en blommig klänning,
blå blommor på en rosa bakgrund.
Krampar mer och mer samtidigt som ljuset bakom mig blir starkare.
Det är då jag känner hjärtslagen.
De slår hårt, de slår långsamt.
Bestämt kan man säga.
Jag kallsvettas, känner att något är fel.
Får insikten om att nu dör jag.
Kommer på mig själv med att inte vara rädd för döden
utan fokuserar på denna obehagliga rytm som mina hjärtslag nu skapat.
Osammanhängande och frustrerande.
Fullkomligt skräckinjagande.
I ett ögonblick av lugn i min bröstkorg försöker jag söka mig trygghet
i form av en varm famn.
Jag finner det jag söker, men ej utan de dödande hjärtslagen.
De är kvar och nu ännu mer osammanhängande.
Jag är rädd.. skakar men gråter aldrig.
Bara fortsätter chippa efter luft och håller en god min.
Mamma lärde ju mig alltid att se samlad ut, oavsett situationen.
Oavsett situationen..
Jag blundar.
Accepterar att nu är det över.
Känner mig svag.
Känner varenda hårstrå som finns på min kropp.
Jag skakar med var slag i bröstet.
Faller ur famnen, i rytmiska vågor faller jag.
Landar, och känner inte asfaltens hårda bemötning.
Helt plötsligt är allt tyst.
Och ljuset som en gång var så starkt är nu på väg att försvinna ur sikte. 
söndag 6 februari.
En som ljög för att må bättre. En som smög runder och sysslade med helvetets all skit. En som grät var kväll för att hon inte dög.
Nu förtiden gör jag endast det när jag träffar dem. Men jag har kommit till insikt. Min far kommer aldrig att vara stolt över mig, nöjd med den person som jag är. Och jag kommer aldrig sluta ta åt mig av hans kritik.
Det är över. Jag har en hyresvärd och en chef, inte en far. Jag har ett sjukt förflutet, inte en mamma. Jag har en lillasyster som kommer i kläm.
Det var allt.
en dag..
jag är inte din dotter. du har aldrig behandlat mig som en.
du lärde mig aldrig vad som var rätt och fel.
det enda jag visste säkert var att jag var en del i ditt misslyckande.
du berättade för mig när jag var liten att du inte var lycklig.
jag tog på mig skulden.
du gav mig din sjukdom. och jag visste inte att det var fel.
du hade ju inte lärt mig.
du lät mig andas in giftiga röker. du lät mig sno din vodka.
och nu får jag soppa upp mattan igen.
för att du fick i dig för mycket.
jag teg. för det hade jag lärt mig.
Je l'aimais.
ensam hemma med vin, cigg och en fransk film i väntan på kinamat.
ibland kommer allt krypande, men andra gånger finns det bara där.
ångesten och den krypande oron om vad som hänt och vad som hade varit annorlunda om vissa valt andra vägar att gå i livet. hur ett helt liv kan påverkas av ett litet omedvetet vad från en annan.
stora funderingar i ett litet askfat. vem är vem och varför?
konfrontationer ligger i luften. finns det sidor, eller ska jag helt enkelt bara skita i vilket och gå. 
en morgons bekväma sken.
Nattens mörker.
Allt som dalar.
Händer som skakar.
Läppar som darrar.
Jag visste inte vad som var värst. Bara att allt gjorde ont. Var blick lika ont som vart slag. Orden ekade fortfarande mellan de kökets fyra väggar. Av någon anledning ligger jag mitt i allt. På golvet klädd med mixerns olika delar. Alla lika krossade som jag i min söndriga blå tröja.
Då fanns inga ljud kvar. Inga skrik och inga tårar. Inte ens mina andetag gjorde något ljud. Knappt kändes det som att min bröstkrog rörde sig upp och ned. Men då plötsligt började något banka högt. Inom något större. Inne i huset kunde jag höra det. Men inte vart det kom ifrån. En kall känsla rörde sig igenom mina tår och fingerspetsar. Det tog ett tag, säkert flera minuter innan jag inser att det är mina egna hjärtslag jag hör.
Vid någon punkt försöker jag resa mig upp. Det har ljusnat ute så jag måste ha somnat till igen. Känner att något vasst skärt in i min vänstra hand. En glasskärva som jag plockade ut långsamt och med stor försiktighet. Det tar nog tio minuter innan jag kan ställa mig upp helt. Ungefär samtidigt som hela min värld börjar snurra. Vad hände 12 timmar tidigare? Det kändes för surrealistiskt att detta handlade om mig så med stort vemod tog jag mig in till badrummet, stängde luckan till medicinskåpet. Och där, där hittade jag sanningen. Ja, det var mig det handlade om hela tiden. Och en rädsla om att det inte var minnesluckor framkallade av alkohol utan trauma minnesluckor dök upp. En tanke som var tvungen att försvinna, för jag var mer än bara något annat. Jag stod fortfarande upp, ingen kunde röra mig mer. Inte just nu i alla fall. Började gå igenom mitt ansikte och kropp. Underläppen hade blivit större och missfärgad, samma sak med högra pannbenen. Och jag minns att jag åkte in i något, kanske i samband med att läppen börjat blöda. Blicken vandrade längre ner, över ett av nyckelbenen fanns där klösmärken och tröjans hals var sönderriven. Blickade ner på knäna som var skrapade och smutsiga, jeanskjolen satt snett.
Hjärtat började bulta ännu hårdare när jag tog av mig kjolen, och när jag insåg att jag fortfarande hade hela trosor på mig kändes det som att jag skulle svimma av lättnad. Höfterna värkte när jag försökte sätta på duschen. Men in går jag, med alla kläder som fanns kvar på min lilla, smått solbrända kropp och bara står där med ansiktet dränkt i skållande varmt vatten.
Hörde inte fotstegen som steg in i rummet, men kände händerna som lade sig runt mina armbågar. När jag inte vände mig om, på grund av ren skam av vem jag var och vad som hänt ännu en gång, började händerna försiktigt plocka bort några få glasskärvor som fastat i skinnet på min rygg. Plötsligt undrade jag varför det låg glas på köksgolvet om mixern var gjord av plast, eller var den det?
När min tröja sedan togs av och jag kunde sakta luta mig bakåt i en varm famn försvann alla tankar. Kanske till och med alla känslor, för just då stod jag på mina egna ben. Och kände mig trygg. Kanske skulle denna känsla bara hålla i sig fem minuter till. Risken fanns, men just då i den sekunden var jag trygg.
Så med ögonen stängda lät jag händerna som tillhörde kroppen tvåla in min kropp och sedan bära mig till en komaliknande sömn.
sluta tänk, det gör inte lika ont då. synd bara att ljusen glimmar av lögner och hjältar.
"Du bor inte seriöst över gatan från mig?!"
Händerna är våta längst ut på armarna som skakar.
Rött ljus, fötterna fortsätter gå.
Grönt ljus, fötterna fortsätter gå.
Trumhinnorna vibrerar när motorcycklarna kör förbi
och vinden blåser svalt. Skakningarn överdånar dock
inte musiken som flödar, orden som talar sanning.
"..I need some sleep.."
Utmattad så jag sviker mig själv.
Mina egna mål och löften.
För trött för att kämpa nu.
Nästa låt tar över där den förra slutade.
"I'm gonna stop pretending that I didn't break your heart"
Men det finns bara en bild i mtt inre,
den är fylld av rök och suddiga figurer.
Med musik och berörng som fortfarande kan ge mig rysningar.
Dear Mommy,
I wish I never met you.
Jag tillhör de döttrarna som äcklas av sig själva, skiker i frustration när säger att jag påminner om min mamma.
Precis som de flesta andra barn var jag naiv nog att gå i fällan. Döljde fotspåren fram till mina föräldrars misstag, som du plötsligt är mina laster. Karaktärsdrag som syns på mitt ansikte för hela världen att se. Tur är väl det att världen inte tittar.
Först straffas jag för att jag är jag och allt vad det innebär. Ironiskt blir det när jag någorlunda hittade ut ur det mörka hål som ni placerade mig i. Att jag vid 8års ålder var en mästare på lögner och minspel. Allt tack vare den miljö ni kallade hem och de människor jag tvingades kalla mamma och pappa.
Det är ironiskt för att ni nu klagar och skriker över avståndet jag tagit till er. Just därför att jag nu inte finns tillgänglig som hjälp när ni till synes vill kravla er upp på topp.
Tragiskt men sant, det jag en gång, och sen några fler, önskade livet ur er.
För ni tillät att jag nästan tog mitt eget.
Hur svårt ska det vara?
Och då kommer han. The one that got away. Det som gjorde så ont att jag inte lät det visas för jag var livrädd att smärtan då skulle förgöra mig. Nu kommer han.. med en insikt av att han gjorde fel. Ett stort misstag. Så där finns även ett val av kärlek för mig nu. För mig!! Men tryggheten då? Det enda som kan hålla mig ovanför vattenytan, det jag sökt genom himel och helvetet efter?! Finns det?
Jo, men hur fan ska jag veta säkert. Ett spel där de två viktiga egenskaperna är helt i riskzonen men hos den andre är de absolut säkra. Jävla limbo. Och jag vet inte längre vart jag tappade mig själv på vägen. Min beslutsamhet och viljekraft.
Att som finns i min önskebrunn nu är önskningar om att någon fångar mig. För jag faller. Hårt.
mirror, mirror, on the wall. who's the greatest of them all?
Så jävla nöjd över att äntligen,
kanske,
så med lite tur blev det nu rätt.
Som vanligt, kommer det tillbaka.
Han gjorde fel, och jag vill inte släppa
tillbaka, inte gå tillbaka till gamla tårar.
Vill släppa in nya skratt istället.
Konversationerna rullar på som de
nätterna då vi satt uppe till 5 och kedjerökte.
Tills ögonen sved och läpparna var förstörda.
Idag är mitt hjärta så blockerat att jag
ibland måste kolla så det finns kvar.
Hans slog fortare än någonsin,
och med orden:
"om du går nu skulle jag bli förstörd"
stannar han mitt.
forever was in your eyes.
Men samtidigt så fel.
Alla världar krossades samman till en.
Jag växlar, likt en scitsofren.
Hör inte hemma, men passar in överallt.
Tappar fästet, tappar mig själv.
Eller var jag någonsin mig själv?
Kanske sänker vi oss till standarden som passar.
För sakens skull.
Ser ett steg längre, och agerar.
Allt var rätt. Då och nu.
Men överallt lyser röda stoppljus.
Fast likt en ren i strålkastarljuset.
Aldrig vad jag önskar. Aldrig perfekt.
Närmst jag någonsin kom ..
Då lös ambulansen.
Jag vägrar acceptera.
Jag är bättre.
Även om jag bara måste lära mig tro på det med.
out of the night that covers me.
En bitande kyla som jag inte känner av. Allt jag ser är ciggen, men all kraft går åt till att hålla tillbaka de brinnande tårarna som en skarp kontrast till luften omkring mig. Till det kala inret.
Övergångsställe, bilarna kör.
Jag varken hö eller ser. Bara går. Fötterna leder mig ingenstans. Jag har gett upp hoppet. Låt mig ligga i en koma då, då slipper jag iallafall känna.
Ta mig till en plats långt härifrån och sluta lek med mig. För spelet har gått för långt. Jag har slutat följa reglerna, började hoppas och tro. På något ljus och fint som lycka. Den finns ju överallt omkring. Men inte här.
Här är det kallt och allt känns tungt.
Skär, bit och klös.
Det spelar ingen roll.
det är mörkt. ingen ser mina blåmärken i natt.
Vi hade raketer flygandes kring oss.
två ansikten som kollar 2sekunder för länge.
ingen visste vad den andre tänkte men samtidigt visste vi precis.
det är ganska ironiskt ibland, livet som det kallas.
Vi delade en säng, vi delade en kyss
och avslutade kvällen med en kram.
en naturlig gång som är gnaglig.
full av misstankar och förhoppningar.
mixade sinnesstämningar.
tar en öl till för att dämpa oron,
få de hoppande knäna att lugna sig.
nästa dag gråter jag inombords,
springer flera mil runt huset.
förvirrad, förtvivlad och förargad.
jag skakar likt en narkoman med abstinens.
ser sjukligt ut.
ett samtal.
jag är ute i skogen.
parkera bilen, släck lamporna.
av med skorna.
euroforisk gick jag med stapplande steg till dörren.
kommer in med en jävla flin över mina sönderbitna läppar.
jag fick mitt.
monstret var lugnt för en stund.
kanske en timme till innan jag minns,
inser.
vad jag egentligen ville ha.
and there it is. the horizon that will bring us down.
Det är över mellan dem, mina föräldrar, och jag har antagligen en lägenhet med toppenläge i sommar. Det är slut på skrik, hot och kränkningar. Men jag känner skuld. Min syster, hon gråter nätterna långa över detta. Jag sörjer för henne men gråter glädjetårar för mig.
Äntligen får jag vara fri från kedjorna som hållit mig så bunden i för många år.
Även om det bara är för en sommar..
löjligare får man leta efter..
Saker man kan säga om allvarliga sjukdomar kan man också säga om kärlek, för den är precis lika farlig. Du har abolut ingen aning om vad du sysslar med för om du gör det så är den inte värd det. Tråkigt va?
someone made me realize.
Och det vet jag först nu..
Någon fick mig att ta ett steg bakåt och tillåta mig själv att bli räddad. På mina egna vilkor. Men nu .. nja, jag vet inte. Förut har jag tagit till alkohol och diverse missbruk för att sätta denna sak i glömska, gömma den långt i mitt undermedvetna. I dimman kom aldrig denna tydliga tanke fram.
Att någon skulle rädda mig?!
Det var väl mer en rädsla än något annat. Tänk om jag skulle erkänna att jag behövde någon som räddade mig men så kom de aldrig. Vi vill alla gärna tänka att det finns något unikt och speciellt med just oss, men sanningen är den att alla är likadana. Vi lever till synes samma liv och kommer att gå igenom exakt samma faser i livet.
Förr eller senare.
Vissa sätter upp murar för att hålla folk ute ur vårt innersta. Andra, och till den kategorin som jag tillhör, sätter upp dem för att se vem som bryr sig tillräckligt för att försöka bryta ner dem. De kom aldrig till mig. Istället sänkte jag garden gradvis och de kikade gärna in. Men när folk ser att det finns inga smaskiga hemligheter att skvallra om, de har hört historien förut. För jag är inte så speciell. Det är då de backar och springer.
Man har förändrats från någon intressant och mystisk. Inte riktigt som alla andra till att vara en klängig idiot med relationsproblem. Äsch, är det verkligen konstigt att man blir deprimerad och allmänt förvirrad?!
Tror jag tappade tråden.. Ehm, ja jag insåg väl mer att jag inte längre var rädd för att behöva någon. Klassas det som att man växt upp?! Vi behöver alla bli räddade..
Men vad händer när den enda som kan göra det, that special someone.. när den inte gör det. Utan istället springer iväg på andra äventyr? Vart blir jag kvarlämnad om inte bara på ruta ett fast i ett annat sinnestillstånd..
Att omfamna eller inte.
Nej, det är bara att fortsätta och hoppas på det bästa.
I värsta fall får en tjej rädda sig själv.
Det är inte omöjligt bara lite smått ovanligt.
För de flesta..
i'm over it.
Orkar liksom inte ta in alla förändringar längre, vill inte spela några spel. I den andan väntar en ensam månad, en vit månad med absolut inte mycket mer än cigg och kaffe.
Jag kan hoppas och fantisera hur länge som helst, men om historien har lärt mig en sak. Gör det inte.
Största misstaget i mitt liv var när jag gjorde naiva tankemönster som styrde varenda val. Aldrig, och åter aldrig igen.
I'm over it.
jennymariaströmberg.
jag kan inte vara denna falska och bitchiga person
av den enkla anledningen att det är inte jag.
vi kommer inte kunna umgås som vänner denna sommaren
utan jag måste hitta mig själv igen.
jag vet inte vad du tror men jag är inte okej.
allt jag kan hoppas är att vi kan lösa detta till hösten
men just nu måste det låtas vara.
det har gått för långt.
det har blivit för fel.
och jag kan inte gå på en fest till
där jag riskerar att gråta och sedan spy.
det är inte okej för oss att skämta och le
det är inte okej just därför att du gjorde felet.
jag ville inte vara den egoistiska personen den dagen
men jag trodde att du kunde se det.
-tydligen inte.
därför att det är inte okej att du valde honom istället för mig.
tröttare än ..
varför ska detta alltid hända. det borde inte vara mitt problem.. inte min skuld att bära. men vad gör man, vända ryggen till och kanske skapa värre problem. alltid när allting håller på att gå tillbaka till det vanliga och man är riktigt nöjd med sig själv. då.., alltid då hittar dem tillbaka.
ibland tror jag det är ödet men sen ibland tror jag det är otur. och just nu vet jag inte vad jag tror.
jag skulle kalla det karma, ..och skuld ..och framför allt plikt och förlust.
minnen kan verkligen förvränga synen ibland, men bilderna som finns visar baksidan och det som minnena döljer. sanningen.. idag har jag ingen aning om vad min egen sanning är och ännu mindre andras. för de förvränger en till en helt annan person ibland och då är det omöjligt att hitta tillbaka.
it's still bleeding.
Gammal musik spelas i bakgrunden. Ölen kommer från alla håll. Ler mot fel person, tänker på rätt. Glömmer mig själv och hittar bara en plats att plocka upp mig själv på igen. Överallt finns påminnelser av vad jag lovat att inte vara. Jag blir det.
Måste tydligen döva mer för att komma över vad jag inte borde veta. Måste glömma det som kallas verklighet. En äldre som köper lägenhet utan att flytta, en yngre som skryter om vad som aldrig hände. En givande som uttrycker stolthet medans jag lider. Tappar fotfästet helt när den med fula tatueringar visar vad som en gång gick förlorat.
Vet inte vart jag står, vet inte vart jag är på väg. Hittar ingen lösning på det problem som jag inte ens kan namnet på. Kanske är det meningen. Att gå i blindo tills vägen tar slut för att sedan inse att det var fel väg.
