Via Dolorosa.
I remember the day we met. His smile. His touch. You can be anywhere when your life begins. When the future opens up infront of you. And you may not even realise it at first. But it's already happening.
Det var längesen jag var så full som i fredags. Och det öppnade nya dörrar. Helt plötsligt mitt i dimman, så finns en klarhet. Jag är jag. Och det kommer aldrig att ändras. Helt plötsligt har jag mål. Någon destination som jag saboterar för mig själv. En drömvärld som inte är värd att leva i. Lycka och misär. Allt som kallas verklighet. Men vad som är vad har jag aldrig förstått. Vänt på dessa begrepp så att de nu inte har någon mening, ingen status i mitt sätt att prioritera.
När man inte tror på sig själv. Och vill inte riskera att vara ett misslyckande i sin egen film, den har inte alltid ett lyckligt slut och handlingen är utdragen. Vad fan ska man tro?!
Tro på dig själv. Jag gjorde aldrg det. Och gjorde det vita till svart. Det var enklare än att göra tvärtom. Ångrar jag det? Nej, inte för en minut. Jag är jag. Mitt val, min misär. Eller var det min lycka?
Begreppen har ingen betydelse i mitt sätt att se på världen. 