En filofax nerslängd för pliktens skull.
Det finns så mycket jag vill berätta och dela med mig av men denna stora mur sätter stopp. Det kallas medvetet tänkande. Jag är för analytisk för att må bra, öppnar inte de dörrar som jag stängt med lås och bom. Hemligheterna kommer antagligen alltid att vila där tryggt.
Missförstå mig rätt nu. Det handlar inte om händelser och problem i vardagen, de finns och det kan jag inte göra något åt. Det jag låser bort från omvärlden är mina känslor. De innersta tankarna som inte kan få tårarna att sluta rinna.
Det sägs att det är farligt att överanalysera det förflutna, men just nu är min framtid för oberäknelig för mig att klara av. Det enda fysiska som nu så uppenbarligen är stört utav denna känslokallhet är min rädsla för filofaxen. Den innehåller framtiden. Min framtid, mitt liv. Tomma sidor med streckade linjer som bara väntar på att fyllas med anteckningar och diverse planeringar. Men jag kan inte. Det går inte.
I’ve shut down.