2011-06-08
Det bubblar upp. Jag är uttråkad så sätter igång att sminka mig. Jag är inte lik mig själv men samtidigt är det mitt andra ansikte jag ser i spegeln. Eyeliner och ögonfransböjare.. allt ska på. Ett djupt andetag och jag tänder en cigarett. Intalar mig själv att jag står stadigt, inser samtidigt att jag hoppar på ett ben och försöker balansera, få någon sorts jämnvikt.
Som min vän Emelie har uttryckt det.. Som om en liten version av mig har lämnat kroppen.
Regnet piskar mot rutan, telefonen ringer. Men inga ansiktsuttryck förändras. Jag är sluten. Mitt andra jag är nämligen det. Det bryr sig inte om rätt och fel. Utan endast om impulser och nyfikenhet.
Jag blir överväldigad och låter vattnet rena mig igen. Svart, grönt och rött.. färgerna blandas i vasken och mitt ansikte har långa svarta ränder över sig.
Frågan är ju nu .. vem fan är mitt vanliga ansikte?
juni 2011
Och när jag den dagen står hemma i köket. Håller på med disken, en helt vanlig och nödvändig hushållssyssla som nu är min plikt, slår det till. Rastlösheten. Jag vill utforska min nya upptäckt. Att vara fri och trygg. Kasta mig ut i världen och bara se vart jag landar. Eller vart jag faller.
Som en tonåring som ska utforska sitt eget jag på nytt. Där står jag nu, på samma punkt som när jag var 14, men med helt andra förutsättningar. Tankarna spirar vidare. Jag kan göra det ena och det andra, om jag bara sätter bollen i rullning och fokuserar. Det är en sak jag är övertygad om.
Sidobollen slår dock ännu hårdare i tinningen. Min önskan med mitt liv då? Att rädda en förvirrad ung själ? Om jag inte gör det.. Vem kommer då rädda min syster .. ?
