Tysta hjärtslag.
Såg mig själv ligga där.
Det är mörkt där jag befinner mig,
men lång bakom mig lyser något starkt.
Jag ligger på kolsvart asfalt och är drypande blöt.
Jag tror det är soluppgång
och att jag tidigare krälat mig upp från ett vattenbryn inte så långt där ifrån.
Jag chippar efter luft likt en strandad fisk.
På min lätta solbrända kropp har jag en blommig klänning,
blå blommor på en rosa bakgrund.
Krampar mer och mer samtidigt som ljuset bakom mig blir starkare.
Det är då jag känner hjärtslagen.
De slår hårt, de slår långsamt.
Bestämt kan man säga.
Jag kallsvettas, känner att något är fel.
Får insikten om att nu dör jag.
Kommer på mig själv med att inte vara rädd för döden
utan fokuserar på denna obehagliga rytm som mina hjärtslag nu skapat.
Osammanhängande och frustrerande.
Fullkomligt skräckinjagande.
I ett ögonblick av lugn i min bröstkorg försöker jag söka mig trygghet
i form av en varm famn.
Jag finner det jag söker, men ej utan de dödande hjärtslagen.
De är kvar och nu ännu mer osammanhängande.
Jag är rädd.. skakar men gråter aldrig.
Bara fortsätter chippa efter luft och håller en god min.
Mamma lärde ju mig alltid att se samlad ut, oavsett situationen.
Oavsett situationen..
Jag blundar.
Accepterar att nu är det över.
Känner mig svag.
Känner varenda hårstrå som finns på min kropp.
Jag skakar med var slag i bröstet.
Faller ur famnen, i rytmiska vågor faller jag.
Landar, och känner inte asfaltens hårda bemötning.
Helt plötsligt är allt tyst.
Och ljuset som en gång var så starkt är nu på väg att försvinna ur sikte. 
<3