torsdag. skola. fan.
Han säger att det inte finns något som kärlek. Allt är på lek och jag leker handlöst. Vill inte men fortsätter ändå som en dåre bara för att bevisa något. Inte för någon annan än mig själv. Jag vet att dessa banor är farliga men endast relativt, därför accepterar jag ändå mig själv. Vad vill jag bevisa? Att jag kan klara mig själv, att även om allt inte går som planerat kan jag få ut något av det. För jo, det får jag. Det får vi båda.
Allt annat än sömn delas mellan de fyra väggar som samlar in röken av diskussionerna. Och jag kan känna hur var millimeter av min kropp utsöndrar agg och disiplin. Men aldrig förvåning, för jag är verkligen inte förvånad över situationen.
Inser efter en timmes sömn att den trygga hamnen har passerat. Att jag stod och väntade för länge på det rätta skeppet och sjunker nu istället till en kall yta där endast den starkaste överlever. Stannar upp och reflekterar, hittar sanningen om på vilken platform jag egentligen befinner mig i näringskedjan. Och inser till min förvåning att jag är stabil. Har ett mönster som kan spåras, men aldrig fallandes eller flygandes som förr.
Finns ingen luft att andas och jag få antagligen bara vänta på att någon öppnar ett fönster. Innan ödet gör det för mig står jag still. Men jag står med huvudet högt.
16jan.
Morgonens dagg ser aldig ut som man väntat.
Men är det charmen eller det oundvikliga, att inse vad som finns precis framför näsan. Detta är en vår full av förändring. Både till det sämre och bättre i vår halva avokado. Det finns upp och ner, men inget av det är rätt. Så hur hittar man vägen ut ur denna labyrin som hela Helsingborg verkar leva i?
Går inte, finns inte, vill inte.
Förvirringen ger tillfälle att vara uppgiven, att inte bry sig. En ursäkt till att förvinna ur synfältet av kontroll. Tappa allt som var viktigt, för sanningen gör för ont.
Du är korkad, so what?!
Ta en cigg och glöm mig.
Men är det charmen eller det oundvikliga, att inse vad som finns precis framför näsan. Detta är en vår full av förändring. Både till det sämre och bättre i vår halva avokado. Det finns upp och ner, men inget av det är rätt. Så hur hittar man vägen ut ur denna labyrin som hela Helsingborg verkar leva i?
Går inte, finns inte, vill inte.
Förvirringen ger tillfälle att vara uppgiven, att inte bry sig. En ursäkt till att förvinna ur synfältet av kontroll. Tappa allt som var viktigt, för sanningen gör för ont.
Du är korkad, so what?!
Ta en cigg och glöm mig.
hello .. goodbye.
Tårar. Konflikter.
Cigg. Sex.
Ett avslut bättre än de flesta. Men alltid lika svårt. Jag står nu själv vid samma port. Samma kamp. Den som jag förlorade förr, dörren jag aldrig kunde öppna. Genuin lycka. Något du måste hitta innan du hittar den i någon annan. Jag lät inte tålamodet hållas.
Inte konstigt. Inte alls.
Men en ny kamp. Samma börda.
Överleva.
Vakna..
Och se mig.
Och undra..
friends with benefits
Ibland blir det för mycket och andra gånger för lite. Det vet vi alla. Men om man inte riktigt tycker att det är några av dessa när omgivningen skriker åt en att sluta snurra runt i fel banor. Det är som att alla andra pratar ett annat språk för man själv inser inte vad som händer utan allt händer för sekunden och nästa är avgörande..
Ett ex, en pojkvän, ingen bästa vän utan bara en walk of shame lite efter 7 i morse. Ungefär så blev min utgång igår. Dock var det enda som kändes normalt att vara ute UTAN min pojkvän. Tecken?! Jo, tack. Men klarar jag av att se sanningen eller är det bara något som kan finnas i ögonvrån?
Jag vill vara mig själv, i denna situationen. Men jag är inte typen som håller på med flera så här "aktivt". Speciellt inte när det finns så många starka känslor.
Pojkvännen kommer ikväll.. det blir som det blir. Och det kommer han inse, jag är inte diskret.. Och jag har han andra under kontroll. Men har jag mig själv i samma fack?!
all i want is friends with benefits
Ett ex, en pojkvän, ingen bästa vän utan bara en walk of shame lite efter 7 i morse. Ungefär så blev min utgång igår. Dock var det enda som kändes normalt att vara ute UTAN min pojkvän. Tecken?! Jo, tack. Men klarar jag av att se sanningen eller är det bara något som kan finnas i ögonvrån?
Jag vill vara mig själv, i denna situationen. Men jag är inte typen som håller på med flera så här "aktivt". Speciellt inte när det finns så många starka känslor.
Pojkvännen kommer ikväll.. det blir som det blir. Och det kommer han inse, jag är inte diskret.. Och jag har han andra under kontroll. Men har jag mig själv i samma fack?!
all i want is friends with benefits
The last song.
Fool me once, shame on me.
Fool me TWICE, shame on you..
Aldrig mer. Jag tar ett löfte. Släpp aldrig någon nära, fast att jag så gärna vill. Har alltid velat, men väljer alltid fel folk. Eller jag tror att de är rätt, sen tror jag att de är fel. Tror en jävla massa hypoteser för jag vågar aldrig veta säkert. För om jag vet, kan jag lika gärna säga det högt. Allt som tas upp av den kalla vinterluften och blandas med min cigarettrök blir till verklighet.
Verkligheten är något som vi alla försöker fly från då och då. Jag gör det i stort sett hela tiden. Vet inte om jag lever i en fantasivärld eller min borderlinesjukdom. TikTok, time will tell. But only if I'll let it!
Fool me TWICE, shame on you..
Aldrig mer. Jag tar ett löfte. Släpp aldrig någon nära, fast att jag så gärna vill. Har alltid velat, men väljer alltid fel folk. Eller jag tror att de är rätt, sen tror jag att de är fel. Tror en jävla massa hypoteser för jag vågar aldrig veta säkert. För om jag vet, kan jag lika gärna säga det högt. Allt som tas upp av den kalla vinterluften och blandas med min cigarettrök blir till verklighet.
Verkligheten är något som vi alla försöker fly från då och då. Jag gör det i stort sett hela tiden. Vet inte om jag lever i en fantasivärld eller min borderlinesjukdom. TikTok, time will tell. But only if I'll let it!
Synd, hade hellre haft dig.
Ibland blir allt svart. Men oftast är det grått och suddigt, som att vara fast i en tjock dimma. Eller är det bara cigarettröken jag ser som kommer ut från mina separerade läppar? Om jag ska vara ärlig kommer jag nog för alltid ångra beslutet som jag snart kommer tvingas ta. oavsett vad jag väljer. Om jag inte alls väljer, men jo, även det kommer jag ångra. What if?
It's the ABC in growing up.
Jag har antagligen gått fel håll i hela det här med att växa upp. Det som de flesta går igenom tar jag mig förbi först nu, och det som för mig var en självklarhet som 13åring är fortfarande en omöjlighet för de flesta i min ålder. Så antingen försöker jag passa in, eller så gör jag som 13åringen i mig hade gjort. Men vad sägs om att skita i både de alternativen och bara göra vad som känns rätt för stunden. Leva på impulserna som hållt mig upp så många gånger förr. Eller så faller jag tack vare dem som så många gånger förr..
Det finns inga enkla svar. Bara förödande konsekvenser. 
091201
Fryser..
Vet inte vem det är som jag saknar.
Men något fattas.
Trygghet, Tillhörighet, Samförstånd.
Men var, när och hur?
Den riktiga frågan vågar jag inte ställa. Varför ställa allvarliga frågor när de ändån bara uppfattas som retoriska?! För jag vet inte svaret. Kommer kanske aldrig veta. Är kluven i två delar. En sorg som ätit upp mig innifrån eller en som jag var med och skapade idag.
Frågan jag inte vågar yttra högt är från vem jag kommer att få dessa saker från, eller rättare sagt vem jag VILL ska uppmärksamma dem. Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag vill ta kontakt med det svaret oavsett i vilken riktning det skulle gå.
Åt ena hållet kommer det vara en besvikelse för mig själv. Jag kommer gjort som alltid förr. Faller för det som jag tror är nödvändigt men glömmer vad som är viktigast, min egen vilja. Det andra är att jag kommer aldrig släppa murarna oavsett vad som händer i framtiden. Då kommer striden om jag verkligen vill vara jag utan att visa mitt inre. Det tredje alternativet duger inte. Det är en person jag aldrig tar för givet men som inte får den beröm den förtjänar. Och därför litar jag så pass mycket, eller rättare sagt, jag litar så pass lite på mig själv för att vilja ha med denna på listan.
Tar en cigg och känner att frosten börjar gro över hela mig. Hela jag värker, ända innifrån och ut. Jag är förvirrad, snurrar fast jag står på samma ställa med lite mindre kvar av ciggen. Hetsröker i panik, hör skogens nattljud. Panik! Men för vad?!
Vet inte vem det är som jag saknar.
Men något fattas.
Trygghet, Tillhörighet, Samförstånd.
Men var, när och hur?
Den riktiga frågan vågar jag inte ställa. Varför ställa allvarliga frågor när de ändån bara uppfattas som retoriska?! För jag vet inte svaret. Kommer kanske aldrig veta. Är kluven i två delar. En sorg som ätit upp mig innifrån eller en som jag var med och skapade idag.
Frågan jag inte vågar yttra högt är från vem jag kommer att få dessa saker från, eller rättare sagt vem jag VILL ska uppmärksamma dem. Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag vill ta kontakt med det svaret oavsett i vilken riktning det skulle gå.
Åt ena hållet kommer det vara en besvikelse för mig själv. Jag kommer gjort som alltid förr. Faller för det som jag tror är nödvändigt men glömmer vad som är viktigast, min egen vilja. Det andra är att jag kommer aldrig släppa murarna oavsett vad som händer i framtiden. Då kommer striden om jag verkligen vill vara jag utan att visa mitt inre. Det tredje alternativet duger inte. Det är en person jag aldrig tar för givet men som inte får den beröm den förtjänar. Och därför litar jag så pass mycket, eller rättare sagt, jag litar så pass lite på mig själv för att vilja ha med denna på listan.
Tar en cigg och känner att frosten börjar gro över hela mig. Hela jag värker, ända innifrån och ut. Jag är förvirrad, snurrar fast jag står på samma ställa med lite mindre kvar av ciggen. Hetsröker i panik, hör skogens nattljud. Panik! Men för vad?!
durate et vosmet rebus servate secundis
Brytningspunkten är här.
Valet jag gör, och framför allt
hur jag berättar om det för världen
kommer påverka min vardag.
Gammal kärlek eller lojalitet.
Lojalitet och trygghet.
För jag vet att han inte går.
Men mitt hjärta slår inte.
Det är för upptaget att slå
i hopp.
Om han som en gång krossade
mitt hjärta.
Och han vill ha en ny chans.
Säger jag ja till kärlek eller trygghet?
Vilket är viktigast?
Valet jag gör, och framför allt
hur jag berättar om det för världen
kommer påverka min vardag.
Gammal kärlek eller lojalitet.
Lojalitet och trygghet.
För jag vet att han inte går.
Men mitt hjärta slår inte.
Det är för upptaget att slå
i hopp.
Om han som en gång krossade
mitt hjärta.
Och han vill ha en ny chans.
Säger jag ja till kärlek eller trygghet?
Vilket är viktigast?
R, kanske tillhörde du aldrig mig..
Han säger 'jag älskar dig'. Han menar varje stavese när han uttrycker tankar och känslor. Jag är som förtrollad av den genuina godhet som han bär med sig. Vi är två rätt lika individer som reagerar på två helt olika sätt i alla situationer utom vid den andres beröring.
Vi är två själar som blivit sönderrivna men aldrig brutna. Därför att det är endast sista utvägen. Vi är av det slaget att man accepterar smärtan för vad det är och sätter nya mål utifrån de nya förutsättningarna. Jag hoppas iallafall att det är så. Jag hoppas att han inte blir den första som lurar mitt omdöme.
Han berättar m sitt självmordsförsök och jag förklarar om mitt hat mot min mor. Jag berättar om frustration som ledde till en blodig handling och han beskriver sin önskan att skydda det han älskar. Kan svaret ligga i att jag litar på honom mindre för att han säger de är mig han älskar nu.
Kärlek gör ont. Han vet, men tror inte på det.
Nerför mitt vänsta bröst rinner det blod. En önskan om att vara ätstörd igen och sedan rena halsen med cigarettrök växer. Men jag kommer inte till handling, inget händer. Hans sista kyss har satt en spärr i mitt psyke.
Mina spöken eker vidare på en säker lekplats. Och jag känner en trygghet i mig själv. För jag kan nu vara både yin och yang. Jag är både ljus och mörker. Kombinerat i en laddad spiral, den enda drivkraft sm tycks stra mina impulser.
Jag är stabil.
Aldrig normal..
Vi är två själar som blivit sönderrivna men aldrig brutna. Därför att det är endast sista utvägen. Vi är av det slaget att man accepterar smärtan för vad det är och sätter nya mål utifrån de nya förutsättningarna. Jag hoppas iallafall att det är så. Jag hoppas att han inte blir den första som lurar mitt omdöme.
Han berättar m sitt självmordsförsök och jag förklarar om mitt hat mot min mor. Jag berättar om frustration som ledde till en blodig handling och han beskriver sin önskan att skydda det han älskar. Kan svaret ligga i att jag litar på honom mindre för att han säger de är mig han älskar nu.
Kärlek gör ont. Han vet, men tror inte på det.
Nerför mitt vänsta bröst rinner det blod. En önskan om att vara ätstörd igen och sedan rena halsen med cigarettrök växer. Men jag kommer inte till handling, inget händer. Hans sista kyss har satt en spärr i mitt psyke.
Mina spöken eker vidare på en säker lekplats. Och jag känner en trygghet i mig själv. För jag kan nu vara både yin och yang. Jag är både ljus och mörker. Kombinerat i en laddad spiral, den enda drivkraft sm tycks stra mina impulser.
Jag är stabil.
Aldrig normal..
this is who I am. and I'm hurting you.
intersections;
Jag måste lägga av, aldrig kommer jag bi frisk om jag fortsätter såhär.
Grymt dåligt samvete är något annat som dyker upp i huvudet, förtjänar inte denna killen mer än en sjuk flickvän som inte kan ta vara på något bra i livet. För det är den bittre sanningen. Jag vet inte varför men jag har alltid varit sån, om jag ser något bra komma min väg så krossar jag det utan att blinka. Jag förstör alla chanser jag har på lycka och välmående.
Han förtjänar mer än en tjej som sover grotestk och inte alltid kan säga hur hon verkligen känner.
Jag ligger hemma och är sjuk och han kommer och överraskar mig med rosor och kyssar.
Jag är livrädd.
För att acceptera lyckan i mitt liv.
För att släppa in någon och låta dem se mig.
För att växa ur min säkra zon.
Att göra folk besvikna. Att gå på fel kant och istället för en mysig kvällspromenad så slutar det i att en landmina exploderar. Kan jag ändras? Jag vet inte. Men nej, jag tror verkligen inte det.
Förlåt.
Grymt dåligt samvete är något annat som dyker upp i huvudet, förtjänar inte denna killen mer än en sjuk flickvän som inte kan ta vara på något bra i livet. För det är den bittre sanningen. Jag vet inte varför men jag har alltid varit sån, om jag ser något bra komma min väg så krossar jag det utan att blinka. Jag förstör alla chanser jag har på lycka och välmående.
Han förtjänar mer än en tjej som sover grotestk och inte alltid kan säga hur hon verkligen känner.
Jag ligger hemma och är sjuk och han kommer och överraskar mig med rosor och kyssar.
Jag är livrädd.
För att acceptera lyckan i mitt liv.
För att släppa in någon och låta dem se mig.
För att växa ur min säkra zon.
Att göra folk besvikna. Att gå på fel kant och istället för en mysig kvällspromenad så slutar det i att en landmina exploderar. Kan jag ändras? Jag vet inte. Men nej, jag tror verkligen inte det.
Förlåt.
11aug. 14:05
Jag sitter på jobb och vill bara hem och städa.
Finn ett fel!!
Jag är helt wasted idag, total bortkastad energimassa som degar ihop sig med något som resulterar i cigg och för mycket mat. En gång fanns där 2 flickor som pratade om dåligt sex i ett kök medan de plockade undan pizzan de ätit tillsammans med 4 andra brudar. Dessa flickor har nu vuxit upp. Men inte riktigt hittat sin väg. De försöker desperat klinga sig fast vid allt som kommer i deras väg men de enda som tycks stanna är just dessa 2 flickor.
Idag är de på vars en sida om väggen. En värld som krockat med en annan.
De som trodde att de hittat rätt spår, iallafall för en liten stund, trampade igårkväll i en björnfälla. Båda två blöder, men en är mer skadad än den andra. Eller är det bara en synvilla för att den ena skriker mer och högre? De är skadade. Förbannade. Och hopplöst försvunna. I varandra.. i någon prins.. eller helt enkelt bara borta.. det är bara för gudarna att veta.
Finn ett fel!!
Jag är helt wasted idag, total bortkastad energimassa som degar ihop sig med något som resulterar i cigg och för mycket mat. En gång fanns där 2 flickor som pratade om dåligt sex i ett kök medan de plockade undan pizzan de ätit tillsammans med 4 andra brudar. Dessa flickor har nu vuxit upp. Men inte riktigt hittat sin väg. De försöker desperat klinga sig fast vid allt som kommer i deras väg men de enda som tycks stanna är just dessa 2 flickor.
Idag är de på vars en sida om väggen. En värld som krockat med en annan.
De som trodde att de hittat rätt spår, iallafall för en liten stund, trampade igårkväll i en björnfälla. Båda två blöder, men en är mer skadad än den andra. Eller är det bara en synvilla för att den ena skriker mer och högre? De är skadade. Förbannade. Och hopplöst försvunna. I varandra.. i någon prins.. eller helt enkelt bara borta.. det är bara för gudarna att veta.
en god fe eller elak drottning?
Visst känner jag skillnaden även om jag inte vill medge det för någon. Det är svårast att ljuga för sig själv och därför kan jag inte blunda längre för denna önskan som etsade sig fast på min näthinna för så många månader sen. Den dröm som jag endast fick nudda vid på nyårsnatten 2009.
Den som jag sumpade för att testa gränserna. Prioriterade utan att riktigt veta vad jag gav mig in på. Oövervinnerlig, tror jag någon sade. Eller var det bara ett spöke som blåste genom rummet?!
Jag strävar men kämpar inte.
Eller ljuger jag nu igen?!
I denna värld finns inte endast vitt och svart. Det är en värld målad i gråskala. Så vilka mått ska man använda när man sorterar ut alla lögner från det förflutna som man på något sätt har omgjort till sanning i sitt egna psyke.
Jag vill inte tänka mer på det förflutna, allt det negativa. Allt jag behöver nu är vetskapen. Men nyfikenheten på framtiden kliar. Det kliar i den sjuka sidan så att jag snart blir galen. Och att balansera med en fot stadigt på jorden medans hjärtat flyger iväg någon annan stans är ju sjukt obehagligt. Det är just där som fällan finns har jag lärt mig. Det måste vara antingen eller. Så jag låter mig flyga några dagar och andra springa framåt.
Kompomiss med det goda och onda?!
Det är ju vad vi lärt oss från sagorna..
a new dawn.
I'm only fooling myself.
This isn't how it's supposed to be.
Ibland kan man gå för långt.
Ibland går man inte tillräckligt långt.
Den senaste veckan har jag gjort båda dessa saker. Just sådär ordagrant.. vet egentligen inte vad jag ska säga mer än att något händer. Några pusselbitar faller på plats. Eller har de alltid varit där, och det bara är jag som har satt dem på fel plats?
Sannolikheten för båda alternativ är stor.
Det enda man inte ska göra är att reflektera över det för mycket. Uppmärksamma skillnaden. Javisst, men sen räcker det. Njut istället av tillfället som har uppenbarat sig. Och få det att hålla så länge som möjligt!
Hjärtat, jag kommer vara här för dig när vi båda tappar alla pusselbitar.
This isn't how it's supposed to be.
Ibland kan man gå för långt.
Ibland går man inte tillräckligt långt.
Den senaste veckan har jag gjort båda dessa saker. Just sådär ordagrant.. vet egentligen inte vad jag ska säga mer än att något händer. Några pusselbitar faller på plats. Eller har de alltid varit där, och det bara är jag som har satt dem på fel plats?
Sannolikheten för båda alternativ är stor.
Det enda man inte ska göra är att reflektera över det för mycket. Uppmärksamma skillnaden. Javisst, men sen räcker det. Njut istället av tillfället som har uppenbarat sig. Och få det att hålla så länge som möjligt!
Hjärtat, jag kommer vara här för dig när vi båda tappar alla pusselbitar.
destroying chains. chains are breaking.
Har ni någonsin förstört en person?
Inte krossat ett hjärta eller trashat ett rykte. Förstört personligheten rakt av.
Jag vet en person som har kedjor längs sina ögon. Detta är kedjor som binder tillbaka honom från att bli någon han inte respekterar, någon han inte kan stå för. Men samtidigt vill han så gärna vara den ogillade person. Kedjorna hindrar hans handlingar från att bryta gränserna.
De flesta har några sådana här kedjor.
Kedjor som är byggda på smärta, förtryck och rädsla.
Att krossa en sådan kedja..
..är fruktansvärt.
Utan att riktigt veta om det har du raderat en person från världhistorien. En själ har ändrat färg och nya tankebanor har satt igång. Och allt du gjorde var att vara dig själv och hjälpa någon komma lite närmare en fantasi. Bara det att fantasin blev verklighet.
Så när går en önskan över i hopplös verklighet?!
När alla hämningar släpper..
3augusti
vaknar försent. men helgen var värd det.
kaffet har en lugnande effekt som vanligt, ända till jag hör skriken från ovanvåningen.
hatar hatar hatar
hon skriker att vi är hemska människor, att hon ska ta livet av sig för vår skull. vad vi än säger så lugnar hon sig inte och längst in i hjärtat önskar jag att hon faktiskt gör det någon dag.
fyller jag nu kraven för "dålig dotter"?!
men jag kan inte ta mer lidande.
jag har påbörjat mitt fjärde liv, ett liv jag inte vill att hon eller någon annan som kan påminna om det förflutna ska vara en del av. istället för att stanna kvar så letar jag ett skydd i regn. det öser ner mer och mer, ända tills ciggen är fallfärdig.
kommer tillbaka till jobb efter semestern med ångesten i ögonen och en genomskinlig tröja klistrad mot bröstet.
hade inte du anställt mig älskling?!
kaffet har en lugnande effekt som vanligt, ända till jag hör skriken från ovanvåningen.
hatar hatar hatar
hon skriker att vi är hemska människor, att hon ska ta livet av sig för vår skull. vad vi än säger så lugnar hon sig inte och längst in i hjärtat önskar jag att hon faktiskt gör det någon dag.
fyller jag nu kraven för "dålig dotter"?!
men jag kan inte ta mer lidande.
jag har påbörjat mitt fjärde liv, ett liv jag inte vill att hon eller någon annan som kan påminna om det förflutna ska vara en del av. istället för att stanna kvar så letar jag ett skydd i regn. det öser ner mer och mer, ända tills ciggen är fallfärdig.
kommer tillbaka till jobb efter semestern med ångesten i ögonen och en genomskinlig tröja klistrad mot bröstet.
hade inte du anställt mig älskling?!
c'est horrible
Jag är en dålig vän.
En dålig dotter.
Och världens okänsligaste syster!
Igår var en helvetes dag. Bråkade med allt och alla och såg hur jag sade och gjorde vad jag inte borde ha gjort.
Men det värsta av allt var att jag inte hörde av mig till Em. Skuldkänslor, jo sant. Men hur mycket det än tar emot kom ine ens tanken till mig. Var så upptagen med att hålla mig borta från rälsen.
Jag trodde nämligen att jag såg honom.
Och jag flydde. Sprang tills benen vek sig och jag trillade ner för kullen och fastnade i stängslet.
Nu är det en ny vecka med starka mål.
Jag känner att det gör ont men gillar det. Älskar det nästan. Illamåendet är en välkommen vän.
Och hur fucked up låter nu inte det?!
19timmar är gjorda och nu satsar jag på 50.
En dålig dotter.
Och världens okänsligaste syster!
Igår var en helvetes dag. Bråkade med allt och alla och såg hur jag sade och gjorde vad jag inte borde ha gjort.
Men det värsta av allt var att jag inte hörde av mig till Em. Skuldkänslor, jo sant. Men hur mycket det än tar emot kom ine ens tanken till mig. Var så upptagen med att hålla mig borta från rälsen.
Jag trodde nämligen att jag såg honom.
Och jag flydde. Sprang tills benen vek sig och jag trillade ner för kullen och fastnade i stängslet.
Nu är det en ny vecka med starka mål.
Jag känner att det gör ont men gillar det. Älskar det nästan. Illamåendet är en välkommen vän.
Och hur fucked up låter nu inte det?!
19timmar är gjorda och nu satsar jag på 50.
konfunderad och förbannad:
Föräldrarna har två döttrar.
När 18åringen piercar överörat för sina egna pengar när
hon vill förändra något blir föräldrarna duktigt förbannade.
Hon gör dock detta istället för att pierca tungan och tatuera sig.
Däremot betalar de för att 14åringen sja få pierca naveln. Något
som 18åringen själv aldrig fick när hon var 14. 14åringen piercar
sig dessutom inte för sin egen skull utan pga grupptrycket som
styr.
Hon är rädd för att vara ensam och då försöker föräldrarna göra
allt för att skydda henne. 18åringen har alltid varit självständing och konsekvensen
av detta gjorde att hon blev väldigt innesluten i sig själv. Distansen mellan
henne och föräldrarna slutade i många ouppklarade dispyter.
14åringen ska börja 8:an men kan fortfarande inte gångertabellerna
som man lär sig i fjärde klass. 18åringen kämpar med MVG uppgifter
men får förfrågan varför hon bara fick VG i idrott när det bara är att springa
runt lite.
18åringen vänder sig för bekräftelse till shopping och bantning, och ses
som oansvarig och opålitlig, kanske till och med lite korkad. Manipulativ är
inget ord hon aldrig blivit kallad. 14åringen gör vad alla kompisar gör;
löshår, lösnaglar, navelpiercing, för mycket smink, och exprimenterar
med maten.
18åringen ses som aggressiv och egoistiskt.
14åringen som känslig och älskvärd.
Ser ni skillnaden som uppväxten gjort med dessa två systrar som egentligen
är av samma skrot och korn? Och att detta händelseförlopp antagligen
kommer följa dem under resten av livet..
trust:
Hur ärlig är människan av naturen?
Vi har alla instinkter, olika tillitsfulla visserligen, men alla har den.
Instinkten säger till oss att skydda oss själva mot allt som kan skada. Vad som skadar tonåringar och unga mest är andra likasinnade.
Alla har blivit svikna någon gång. Det är oundvikligt. Men när blir det oundvikligt för instinkten att påverkas av rädslan? Vad jag vill komma till är; när slutar man lita på omgivningen just därför att instinkten säger att de faktiskt har valet att såra en, djupt.
Och när man väl har slutat lita på omgivningen, kan man då vara sig själv? Hur mycket visar man för sina vänner, och vilka hemligheter skapar man igenom denna konsekvens?
Jag tror att ju fler hemligheter man har ju fler delar man. I alla fall med de som står en nära.
Har du några riktigt mörka hemligheter är det dem du skyddar med livet, det är din svaga punkt. Men de små-hemligheterna som att du snattat lite då och då, de har inte så stor betydelse längre. De kan inte skada dig, så därför vågar du vara lite mer givmild med det och känner samtidigt en tygghet att du faktiskt har berättat något som borde vara hemligt.
Men släpper aldrig in någon.
Inte på djupet.
Hur ärlig är jag, hur mycket ljuger du?
Kan man lite på en annan om man väl börjat tänka i dessa banor?
Kanske, kanske inte..
jag vill det inte för mig själv utan för min syster.
pratade med mia idag och vi kom in på hur jag vill hjälpa min mamma ta
tag i sitt liv. och hon tycker det är självklart därför att jag behöver en
mamma som tar hand om mig. men jag tror faktiskt det är mer för
min syster jag vill hjälpa mamma. inte alls för mig själv.
man känner en annan stämning när hon är med, och den är jobbig.
den är kvävd och olidlig och tar på alla som är i rummet.
för mig är det lugnt, jag ser en utväg. jag flyttar om några år.
men min lillasyster måste ju vara kvar här i x antal år till, och hon är
svagare än mig och kan lätt.. eller rättare sagt är på god väg att
ta efter mammas svaga själ.
så jag vill stärka mamma för att göra det lättare för min syster att
vara hemma. jag vill få min syster att må bättre i längden. på ett
plan där det inte är jag som är problemet och jag kan egentligen inte
fixa det.
men efter allt denna lilla flicka fått stå ut med genom mig, känner jag
mig skyldig att faktiskt försöka. för hennes skull.