Johanna-Sofie

Går in i duschen.
Gråten i halsen och slagen i knytnävarna.
Varmt vatten, hård stråle.
Sjunker ihop.

Chokladsåsen gör vaderna ljusbruna och jag upptäcker en reva på det västra benet. Istället för att bry mig riktar jag munstycket mot ansiktet. Hela jag dränks till något annat. Sjunker längre och längre ner tills jag halvligger och inte längre får luft. Tappar allt. Musklerna har sedan sommaren förlorat sin spänst så jag ber dem inte längre att hålla upp mig.

Det största spelet är att sedan resa sig upp, göra en hårinpackning, sminkning och prova olika klädkombinationer. Åka in till stan och leva ett till synes vanligt liv. Att orka med det är det jobbigaste jag någonsin gjort.

Jag lever aldrig nu. Jag lever kvar i då och tänker bara sen.
Aldrig nu.
För jag orkar det inte.

I flera nätter drömmer jag samma dröm. Den som representerar min sjukdom. Och att dte går att ta sig ur den. För de flesta. Men inte alla. Det är en kronisk sjukdom som är bland de vanligaste i vår tid. Den är psykisk och fysisk på samma gång. Påverkar den drabbade på alla sätt, socialt och moralens värderingar. Allt ändras. Men ändå är den bland de svåraste att upptäcka. Endast den som har lösenordet kan se den på ytan.

Den välsminkade ytan.

Jag står i ett stort rum. Högt i tak med långa draperier vid sidan av de långa fönsterna. Jag sitter i stolen som står mitt i rummet. Den är klädd i röd sammet med en orangesöm. Ja, den är riktigt ful. Precis som jag. Där sitter jag med en stor stickig filt. Men det gör inget för jag fryser så.

Jag reser mig upp igen. Går över det tomma och kalla golvet fram till ett av fönsterna för att titta ut. Jag andas ut. Tungt och trött. Min andedräckt skapar imma på fönstret för dte är så kallt. I imman ritar jag ett hjärta som snart suddas ut igen. Precis som mitt gjorde.

Utanför ser jag en snötäckt kyrkogård. De två stora dammarna är täckta med is. Och allting känns som hemma. Men ändå så dött och kalt. Jag kan välja själv vilken grav jag ska gå till mötes. Men hur? Jag kommer inte ut ur rummet. Jag är fast. Fast i mitt eget öde. Och inser att det var aldirg mitt val.

Det var någon annan som satte mig i detta rum utan lampor och med bara snöns ljus som lyser upp små strimor i denna dunkla tillvaro. De satte in mig här och låste. Kanske låter de mig komma ut snart.

Kanske låter de mig bli frisk.
Kanske kan jag få bli fri.

Klockan är nu ett på natten till måndag. Och jag vågar inte somna trots att jag knappt sovit på hela veckan och varit helt utmattad hela helgen. Jag sitter uppe och läser gamla disorder bloggar. Och jag funderar på hur mycket jag egentligen förlorat och hur mycket jag kan och vill ha tillbaka.

Jag kommer inte fram till något vettigt.

Var inne på en hemsida ang en psykologisk institut. Och under olika kriterier för olika sjukdomar upptäckte jag att jag lider förutom bulimia med inslag av anorexia och depresseion så ligger jag även i extrem risk zon för att lida av borderline och paranoia. Men var detta en överraskning? Nja, kanske inte.

På måndag ska jag ringa läkaren. Måste höja mina doser igen. Enda utvägen verkar vara att droga mig själv.

Ibland önskar jag att jag kunde sväva för alltid..

"ska jag strunta i spanskan imorgon?"

"nej, det går inte. behöver närvaro."

"men jag klarar inte av lärarens blick. han dömer mig!!"

"alla dömer.. till och med jag själv dömer mig."

"det är skillnad på vad du gör mot andra och vad de gör mot dig dock.."

"hur då .. egentligen. är inte jag rätt objektiv och realistisk kanske?!"

"jo men.. och detta är ett stort men. du har åsikter, ibland starkare ståndpunkter och fördomar till och med. men dessa människor. varenda en av dem som precis gick förbi. såg du inte hur de kollade. de tittar ner på dig. dig och din konstiga stil och alldeles för feta lår"

"du glömde ögonen. de lyser inte längre."

"och leendet är utmattat. jag undrar varför.."

Ibland tror jag att jag lider av mer än ätstörningar och depression. För det är något annat som pågår i detta krig. Jag ifrågasätter det inte. Har inte heller bara accepterat det. Utan det har alltid varit där och jag har lärt mig leva med det. Precis som jag lärde mig gå med två ben lärde jag mig att tänka med andras ögon. Jävla uppfostran egentligen!

Ingenting har hänt. Eller ingenting nytt iaf.
För det är samma konflikter som utspelar sig i mitt huvud. Samma spöken som alltid förr som spökar. Med en liten skillnad.

Nu ackompanieras de av skulden och skammen. Det är starka sidor från två håll och jag står på bådas sida. Det skiftar från timme till timme men skulden sitter fastbränd i huden på mig.

Att gå från sjuk till frisk.
Går inte.
Går under.

Idag ska jag konfrontera pappa och berätta sanningen.
Jag står inte ut med dem.
Jag vill bort, men denna gången har jag en annan lösning än förr.

Förut när jag befann mig i denna situationen ville jag inte ha med dem att göra för att jag inte ville leva. Nu är det tvärtom. Jag vill bort för jag vill leva. Jag FÖRTJÄNAR att leva ett värdigt liv.

Hon kedjar fast mina murar och kollar bort när jag gråter i den kalla vinden.
Fan vad jag föraktar denna människa som kallas min mamma.

Jag hatar detta. Att inte ha något hem.
Allt som finns är denna kvävande känslan i halsen och över hela mig. Jag får inte andas, inte tänka själv om jag inte kommer fram med svaren som de vill ha.

Det är ett fängelse.

Förut kunde det hjälpa om de inte fanns här. Men bara att se DERAS möbler och DERAS hem. Det är jobbigt. Och jag fixar snart inte mer.

Bara att vakna upp här är en plåga. Jag hatar varje morgon. Varje kväll.
Hatar det till den grad att jag gör mig själv sjuk.

Bokstavligt talat..