London 2009
Men hur bra är nu det på en skala. Var så förbannad idag så det var ju förbestämt att vad som hände ikväll skulle vara äckligt och skamfullt. Nu ryker det av min ånger runt om mig. Fan.
Jag säger att jag är arg när jag egentligen är frustrerad. Egentligen vill jag bara väl, men det erkänner jag inte. När jag märker hur osynlig jag fortfarande är i deras ögon inser jag att jag inte alls känner något av det. Vad som känns är sorg, ledsamhet, ensamhet. Jag exploderar innifrån och ut. Allt sinar ur ögongliperna på en flygplans toalett. Jag ville verkligen inte, men varför inte.
Fick ju ingen cigg, och resten brydde sig helt enkelt inte..
ett enda steg i fel blir inte rätt. men rätt blir alltid fel.
kvällen spenderas framför the city med mängder av chokladmuffins. hatar att jag alltid hamnar i denna situationen. varenda vecka är det samma sak. kommer inte ifrån den onda cirklen. mitt beroende av att förnedra mig själv. nu blöder jag inutifrån. bokstavligt talat. jag spyr blod .. så långt har det gått.
så jag fortsätter här. trycker i mer. trycker ner mig själv totalt för var bit. men någonstans därinne tror jag att jag måste förnedra mig själv. allt började med tron om att om ingen ville se mig skulle de glömma all besvikelse med. det funkar inte.
vad gör man. tar tag i det? ja, nu måste jag. ska ha kontroll. utöver allt annat.
det är det viktigaste av allt.
imorgon ska jag försöka ta mig till gymmet. måstemåstemåste.
fanfanfan..
Via Dolorosa.
I remember the day we met. His smile. His touch. You can be anywhere when your life begins. When the future opens up infront of you. And you may not even realise it at first. But it's already happening.
Det var längesen jag var så full som i fredags. Och det öppnade nya dörrar. Helt plötsligt mitt i dimman, så finns en klarhet. Jag är jag. Och det kommer aldrig att ändras. Helt plötsligt har jag mål. Någon destination som jag saboterar för mig själv. En drömvärld som inte är värd att leva i. Lycka och misär. Allt som kallas verklighet. Men vad som är vad har jag aldrig förstått. Vänt på dessa begrepp så att de nu inte har någon mening, ingen status i mitt sätt att prioritera.
När man inte tror på sig själv. Och vill inte riskera att vara ett misslyckande i sin egen film, den har inte alltid ett lyckligt slut och handlingen är utdragen. Vad fan ska man tro?!
Tro på dig själv. Jag gjorde aldrg det. Och gjorde det vita till svart. Det var enklare än att göra tvärtom. Ångrar jag det? Nej, inte för en minut. Jag är jag. Mitt val, min misär. Eller var det min lycka?
Begreppen har ingen betydelse i mitt sätt att se på världen. 
1132
Jag får inte äta det.
Hungern spelar ingen roll.
För klockan är inte 12.
Det är såhär det är att vara ätstörd.
Jag sätter upp murar för att skydda mig själv. Det är något som kommer naturligt, för jag ville ha det så. Eller? Det har konsekvenser. Men när någon jag vill ha nära kritiserar och ser ner. Konstant gör jag fel. En besvikelse. Den känslan triggar igång allt jag inte kan kontrollera i min familj. Jag låtsas om att jag inte bryr mig. Men sanningen är att det bryter mig sönder och samman innombords. Jag kan inte lösa det. Bara ta itu med smärtan.
Hur ont det än gör.
Jag lider inte för att jag ser tillbaka.
Jag känner smärtan därför att den är konstant närvarande.
Döm mig inte,
Eller om du gör .. Så låt det vara på rättvisa villkor. Jag är inte perfekt, långt ifrån och med det är jag ärlig. Sympatin kan ni behålla. Det finns tårar i mina ögon för smärtan av att skrika nu trycks i halsen, inte för att jag vill ha en kärleksfull kram. Jag är inte 5år längre. Det finns ingen nalle i min säng.
Den har jag gömt i garderoben.