idealiserade sjukdomar.
Det som inte är som allt annat i vår omgivning.. Är vi verkligen så uttråkade? Jag menar, folk lider. Verkligen på den nivån att ett andetag är för svårt att ta, att ett steg till i fel riktning är enda utvägen. Det ologiska är snabbt det enda som förnuftet verkar gilla. Och sen finns där folk ute på sina fikor som kan sitta och skvallra om detta?
Eller varför inte två tjejkompisar som står på en toalett tillsammans och pratar om hur anorektiska de har varit i sina dar. De kämpar för vem som varit sjukast, i hopp om att få vara den mest intressanta. Detta scenario var jag med om senast igårkväll..
Det finns en viss glamour i anorexia och en viss avsky i bulimia. Två olika men så sammanlänkade sjukdomar. Anorexia står för så många för styrka och diciplin. En anorektisk ungdom har en viljestyrka så stark att de kan göra vad de än sätter tanken till. Även om det gäller självsvält. En bulimiker däremot ses som svag och patetisk. För hur mycket styrka har en person som hela tiden ger efter, som ses som ett offer för sin sjukdom.
Jag förstår grejen samtidigt som jag hatar idéen. Vem fan är ni att se ner på de som inte valt sin livsstil?! För det är faktiskt inget val, inte egentligen.
Det är tabu, det är skvaller.
En måste vara god och en ond.
Ett patetiskt sätt att tänka.
star-bucks.
Så nu sitter jag här. Funderar på en cigg, ögonen uppspärrade för sömnen kom ju inte i annat än mardrömmar. Hela morgonen har varit vimmelkantig av skumma saker. Äsch, bara till att vänja sig? Min nya starbucks kopp, vacker och stabil.
Kanske en förebild? Nej, cigg tack.
12.37.58
Ibland kan man undra över vilken jävla läggning eller motivation man egentligen har med så många bollar i luften som bara passerar på nedvägen. Att börja men aldrig avsluta, det har hänt alldeles för många gånger.
Men så länge man inte går under, utan vaknar nästa morgon med. Då måste det kunna klassas som lugn.
Om man bara hade haft den turen att kunna vakna lugn och inte skräckslagen. Ett privilegium som så många tar för givet. Att vakna utvilad och inte dränkt i svett och tårar. Mår illa efter alla ångest-cigg till sist. Men vad finns där att göra om inte hitta nya bollar att kasta upp.
Även om de också kommer hamna på marken med luften bortspräng.
01:04
På mina bara knän jag skrapar,
sår som hade kunnat fylla sten.
Ett eller två andetag,
jag vet inte om det blev fler.
En grå vind och smutsig canvas,
jag trånar och ser,
lycka men ändå kan jag inte le.
Vad är kärlek utan hat
och vad är jag utan mat?
Allting snurrar och jag står aldrig still.
Men ändå kan jag inte få det till att
få plats i min lilla pastill.
jag tror fan jag drar. . .
220013
Jag vill ha något att skriva om, jo klart jag vill. Men jag hittar det aldrig nuförtiden. Allt står still så fort jag sätter mig ner och ska göra något. När jag istället stänger av alla apparater och möjligheter så sätter allt igång igen. Men det är bara surr.. Ett enormt buzz genom hjärnbalken på mig. Kan inte urskilja ord från mening eller känsla från minnen.
Jag är trött på det.
Kan inte ens röka, inte träna .. inte heller må riktigt bra.
För det går inte att slappna av och koncentrera sig. Sjukt irriterande.
Vill bara åka bort, försvinna på en evigt lång strand och bara låta tankarna springa sina varv tills något inom mig klarnar. Terapi är vad det kallas. För det där med att sitta i en röd lädersoffa har jag testat. Och vet ni vad.. allt jag lärt mig var att jag hade rätt till vad jag kände.
Surprise, surprise. 
en orange morot och en rosa skinka.
Alla meningar faller samman och saknar förståelse.
Men när detta händer försvinner aldrig tiden.
Klockan slutar aldrig att ticka även om vi slutar tänka.
Vad som finns kvar när allt annat upphör är bilden.
Påhittad eller verklig, den är alltid lika viktig.
Efter kan man fundera.
Var det värt det eller inte?
Oftast nej, men i det långa loppet..
Kanske ja?
När alla andra ord faller sönder finns det uppenbara
kvar att bära upp allt omkring.
En morot är orange och en skinka rosa.
Det är allt jag kommer ihåg nu.
Det är allt vad bilden på vilden visar.
9jan
att leva med en ängel
Hon ville så gärna leva som en ängel. Hon ville vara odödlig i livet. Fascinerades av allt som var fel och förstört. Hennes ambition var inte vacker så därför var inte hon det heller. Hon gillade saker som var förstörda men passionerade, det var det enda hon kunde relatera till. Alla dras till något de kan känna igen sig i. En känsla de känner igen, något de bär inombords. Det kan vara glädje, lugn eller sorg.
Vi fantiserar om saker som vi vill vara en dag. Hon fantiserade om döden, vad som skulle hända innan, under och efter. Och hon kämpade hårt. Men ingen lade någonsin märke till hennes dröm, hennes kamp.
På så sätt var hon sin egen djävul. Hon förstörde sin fantasi för den var inte accepterad.
2010:
Vackert. Ja, jag tycker nog det. Det var en vacker kväll. Det var en bra kväll.
För vissa.
Under promenaden hem igår kom jag på skillnaden mellan att må dåligt och inte. Jag mådde inte dåligt, så då måste det betyda att istället för att känna min egen smärta måste se någon annans. Tyvärr var detta min bästa vän. Det är värre än att själv må dåligt.
Hur många gånger har det inte varit tvärtom?
Hur många gånger har det inte varit precis så här?
Ändå inser jag inte förrens nu.
Och jag inser att jag är okej, och att världen är okej.
Så länge vi styr upp verkligheten så att den inte styr oss.
Gott nytt år!
01:02
Frosten har redan börjat lägga sig.
En bulimiker fryser, en bulimiker spyr.
En deprimmerad röker, en borderline-lidande gråter bara i omgångar.
En dotter funderar.
Hon är ingen dotter, men vad skulle hon då vara?
En son?! Nja, fysikens lagar säger stopp.
Men en dotter har alltid föräldrar, närvarande eller ej.
Vi kommer alla från någonstans.
Men en krossad själ kommer alltid från ett krossat hjärta.
Oavsett vilken kropp den bor i.
Så röken lyser svart i skuggorna på marken.
Det uppgivna andetaget syns inte alls.
Men vilket av det betyder mest?
skildringen hos ankungen.
Ser jag som vackert.
Vi lever i samma värld.
Men två helt olika verkligheter.
Det är inte förutsättningarna som skiljer
oss åt. Det är resonomanget.
Att ta en cigg nu kanske för dig
verkar korkat. Vem vill dö i förtid?
Förstöra sig själv.
Jag ser det som en räddning,
en nödvändighet i ett rätt
givet liv.
Du ser mig och tänker inte mycket.
Jag ser inte dig.
Jag är upptagen med mig själv.
Här kommer skillnaden..
Jag är för upptagen med att fundera, känna.
För att jag någonsin ska kunna se den verklighet
som du lever i.
Jag tänker..
Gör allt för att du inte ska se alla hemligheter
från min verklighet som gör mig till mig.
Allt som för så många andra är skrämmande.
Men för mig är det vackert.
För mig är det utopia.
Den enda räddning som jag kan se som
verklig.
did the captain of the titanic cry?
Något som jag vill dela med mig. Jag är kär. Bara inte i den som jag borde vara kär i. Jag är kär i en annan som jag inte ser någon framtid med. Men jag trånar inte. Bara njuter av känslan som jag så länge sagt att jag vill ha tillbaka. Så varför borde jag inte njuta? Jag fick ju det viktigaste som jag ville ha?
Så många andra borde göra detsamma. Se det man har och le utifrån det, inte leta efter det försvunna och gråta över det. Jag har kärlek sen förr och jag har kärlek nu. Bara inte alltid från de som jag borde, och vill ha det ifrån. So what?
Jag vill vara självständig. Är inte detta det viktigaste steget? Strunta i karriär och vardag, jag vill kunna känna vad jag känner och leva utifrån det. Jag är kär. Och jag utnyttjar det för att må bra igen.
Om det gör mig till en falsk människa, so be it. Jag tänker inte skryta för omgivningen, bara leva.
För det var så längesen, eller det känns så även om verkligheten kanske säger annorlunda.
En dag kommer jag få veta om alla dessa tankar var helt fel, och att jag lurade in mig själv på en väg fylld av egengjord vånda. Men idag.. idag så är jag glad över mina tankar. Jag är glad av min känsla.
Testa det! Det kanske funkar..
livet går vidare.
So what ifall jag äter för mer en 1 300kcal en dag .. den insikten har jag kommit till nu. Men bara om det inte är hetsätning. Och jag är i ett stadie där jag är stolt över mig själv. Inga kräkningar på 2 dagar, jag hoppas jag kan fortsätta. För jag har verkligen inte lust med det just nu. Inte i dessa tider.
Om jag fortsätter vara bulimisk, specifikt bulimisk, kommer det bara ge honom mer vatten under kranen som han kan dränka mig med. Men jag börjar undra hur mycket som kan få plats i kategorin "livet går vidare".
Funkar den teorin om min egen far säger att jag är roten till hans agg till hemmalivet? Vem är det då livet går vidare för? Jag undrar... 
how i could just kill a man..
Acceptera ditt sinne.
Acceptera din omgivning, ditt liv.
Det är som att säga att manska nöja sig med det enkla. Det som redan finns, varför kämpa när man kan nöja dig med det man egentligen inte vill ha?! Nja, vafan är det för lat värld vi alla lever i..?
Om du kan bli den du vill, varför inte? Gör om dig tills du blir nöjd med ögonen som stirrar tillbaka mot dig i spegeln. Jag tillhör inte dem som vill vara patetiska och bortglömda. Varför skulle jag annars göra som jag gör? Jag må vara en bitch. Jag må ha mina problem. Och ja må vara olycklig.
Men oftast har jag faktiskt inget problem med det. För det är jag. Jag har inte nöjt mig för jag var absolut inte sån här från början. Jag var liten, fet och naiv. Korkad rent ut sagt.
Jag växte upp.. Jag lärde mig vem jag var. Vem jag är.
låt det inte bli en tradition.
Ett år till med mig gråtandes och det blir verkligt.
De senaste åren har jag gått ifrån. Inte känt mig värdig alla presenter. Inte känt mig värdig mitt sällskap. Jag har gått ifrån för att brista ut i gråt och nervryckningar. Förra året spydde jag till och med hemma hos min kära mormor. Inte i år dock..
Istället ligger jag på golvet, ser bort mot den vita keramikskålen som sen ett år tillbaka varit det enda stabila och trygga i mitt liv. Men i år heljdar jag mig. Ser istället bort mot vågen, tårarna forsar och andningen är okontrollerad. Denna lilla sak, apparat, mekanism. Eller helt enkelt helig domedag. Den som styrde mitt liv, och styr fortfarande mitt liv i så pass många skeden att den alltid finns i bakhuvudet, den kan jag inte säga nej till.
Ställer mig upp, ser i spegeln som endast är upplyst med ett litet ljus. Hör skratt från andra sidan dörren, från en annan verklighet och ser på mig själv. För ja, det är jag som står där med plufsigt ansikte och förstörda blöta finkläder. Jag måste få veta!
Trött på att leva i ovisshet. Glädjen som jag inser efteråt är inte nog för att sätta ett leende på mina läppar. Men jag vill inte ha det så här för alltid. Så jag tar ett steg. Glömmer allt vad som en gång var jag. Hon som trånar. Hon som drömmer.
Jag har inga drömmar, bara en förvriden verklighet.
Jag vill inte ha, för jag kan inte få.
Jag får inte gråta, trots att jag innerst inne vill.
20:52 , rosa tomtar flyter fram
- Imorgon är det helt plötsligt julafton
- Jag kommer få saker, utan ha gjort mig förtjänt av dem
- Det ligger rosa tomtehuvuden i vattnet, och de reste från MAXI.. till mig.. till den vita keramiken
- På tre dagar har jag tjänat drygt 2 000:-
- Men har bara en 50-öring i plånboken
Jag saknar allt vad som brukade vara njutning. Allt vad som brukade vara trygghet men även det som brukade vara rädsla och förakt. Varför? Jo men kanske för att jag då iaf visste vad som var vad. Nu ser jag att det som jag brukade älska att ha nära föraktar jag nu. Så då måste jag ju ha något annat att älska, eller? Alla älskar något. Någon.
Jag kämpar, jag gör rätt. Men resultaten blir fel och jag får inga vinster. För julafton är ingen vinst, klapparna är ingen belöning. De säger när man är liten att man måste vara snäll året om för att få några klappar, annars kommer du endast få en klump kol. Jag är aldrig snäll, verkligen, jag är hemsk 80% av tiden. Och när jag försöker vara genuin slutar det med att jag blir rädd för mig själv och gör en 180 grader vändning. Men ändå ser jag paket under granen som kommer att vara i mina händer imorgon. De kommer att stå till mitt förfogande när jag helst vill.
Men tänk så vill jag inte ha det så. Hur säger man till sina föräldrar att man inte vill ha deras gåvor för att man inte gjort sig värdig av vare sig dem eller kärleken de kom med? 
00:42
"There seems to be a kind of order in the universe.. in the movement of the stars and the turning of the earth and the changing of the seasons. But human life is almost pure chaos. Everyone takes his stance, asserts his own right and feelings, mistaking the motives of others, and his own."
>Katherine Anne Porter<
"There will always be something to ruin our lives. It all depends on what or which finds us first. You're always ripe and ready to be taken."
>Charles Bukowski<
"Who knows what true happiness is, not the conventional word, but the naked terror. To the lonely themselves, that wears a mask, the most miserable outcast, hugs some memory or some illusion."
>Joseph Conrad<
"Time takes it all, whether you want it to or not. Time takes it all, time bears it away, and in the ens there is only darkness. Sometimes we find others in that darkness, and sometimes we lose them there again."
>Stephen King<
"We all live in a house of fire. No fire department to call. No way out. Just the upstairs window to look out of while the fire burns the house down... with us trapped, locked in it."
>Tennesse Williams<
I en skola långt, långt borta.
Det blåser och någonstans i något träd faller snön från trädtopparn.
Det rör oss inte.
För här finns det inte.
När andra i avångsklassen har julmiddag med lärarna, en tradition sen länge. Finns det dem.. oss.. som inte ser tillträdet. Inget för oss, vem som gjort valet vet ingen. Men vi är inte där. Och ångrar oss nog inte heller. Vår plats är ute i korridoren, på golvet. Här spelas nostlgisk musik och löjliga skratt hörs.
Julen är officiellt här om en veckas tid, men det känns inte. Kanske för att julen ska vara en tid av glädje och just nu infinner sig ingen hos mig.
Kanske snart, kanske aldrig igen?
Jag vet inte. Allt jag ser just nu är 4 trötta ögon och 20 frusna fingrar.
Ha en fin jul. puss.
13:49
Vill men kommer ingenstans.
En förbannelse eller bara ren och skär karma?
Alla har olika teorier angående varför allt och inget händer.
Slumpen är min.
Inget är förutbestämt och vi kan själva heller inte
påverka ett jävla skit av vart vårt liv tar vägen.
Om vi verkligen hade kunnat det så hade varenda
själ här i världen varit lycklig.
Det är de knappast.
Vi är för beroende.
Varesig vi erkänner dte eller inte, så är alla beroende.
Missbrukare är vi allihopa.
Slumpen avgör våra förutsättningar.
Slumpen avgör vårt humör, och
du har ingen kontroll.
