too much too soon..
Att jag inte kan släppa allt?! Nej, därför att då vinner dem. Jag kommer bära med mig mitt liv just därför att det är mitt och jag vill inte att historien ska upprepa sig.
chokladmuffins. röda marlboro. evanescence.
Bullarna ska beräknas vara klara ungefär när mamma kommer hem från Maxi. Hon köper cigg till mig, ibland är hon snällare än vad hon borde vara. Med tanke på att jag hostar som ett fån och inte varit i skolan. Jag borde inte få ha det så här bra i helvetet.
En del av mig njuter verkligen just nu. Men bara en del. För resten av mig är redo för att hoppa av en bro. Istället sitter jag här och skriver. Försöker hålla mig själv i schack. Att inte gå den vägen jag egentligen redan banat.
Jag har slutat ta mina tabletter. Inte bra, men jag stod helt enkelt inte ut med det faktum att jag behöver tabletter för att klara av vardagen..
En helt vanlig måndag.. för mig.
De flesta av oss elever där ute är överlyckliga.
Alla utom jag känns det som.
Vilket är totalt ologiskt, ja jag vet.
Istället för att masa iväg mig på den sista SvB lektionen ligger jag hemma i min säng och stirrar. Japp. Här ligger jag likt en psykopat och bara stirrar och ser faktiskt inget konstigt med det. Inte heller blir jag förundrad när jag plockar upp den sista Harry Potter boken och börjar läsa den.
Nu däremot! Nu är jag skeptisk mot allt detta. Men den nya sysslan blir inte mycket bättre. Pimplar Kan Jang och räknar kalorier. Ähe, nu ska jag nog ta mitt kaffe och pack. Detta blev inte bra, men en helt vanlig vardag.
London 2009
Men hur bra är nu det på en skala. Var så förbannad idag så det var ju förbestämt att vad som hände ikväll skulle vara äckligt och skamfullt. Nu ryker det av min ånger runt om mig. Fan.
Jag säger att jag är arg när jag egentligen är frustrerad. Egentligen vill jag bara väl, men det erkänner jag inte. När jag märker hur osynlig jag fortfarande är i deras ögon inser jag att jag inte alls känner något av det. Vad som känns är sorg, ledsamhet, ensamhet. Jag exploderar innifrån och ut. Allt sinar ur ögongliperna på en flygplans toalett. Jag ville verkligen inte, men varför inte.
Fick ju ingen cigg, och resten brydde sig helt enkelt inte..
ett enda steg i fel blir inte rätt. men rätt blir alltid fel.
kvällen spenderas framför the city med mängder av chokladmuffins. hatar att jag alltid hamnar i denna situationen. varenda vecka är det samma sak. kommer inte ifrån den onda cirklen. mitt beroende av att förnedra mig själv. nu blöder jag inutifrån. bokstavligt talat. jag spyr blod .. så långt har det gått.
så jag fortsätter här. trycker i mer. trycker ner mig själv totalt för var bit. men någonstans därinne tror jag att jag måste förnedra mig själv. allt började med tron om att om ingen ville se mig skulle de glömma all besvikelse med. det funkar inte.
vad gör man. tar tag i det? ja, nu måste jag. ska ha kontroll. utöver allt annat.
det är det viktigaste av allt.
imorgon ska jag försöka ta mig till gymmet. måstemåstemåste.
fanfanfan..
Via Dolorosa.
I remember the day we met. His smile. His touch. You can be anywhere when your life begins. When the future opens up infront of you. And you may not even realise it at first. But it's already happening.
Det var längesen jag var så full som i fredags. Och det öppnade nya dörrar. Helt plötsligt mitt i dimman, så finns en klarhet. Jag är jag. Och det kommer aldrig att ändras. Helt plötsligt har jag mål. Någon destination som jag saboterar för mig själv. En drömvärld som inte är värd att leva i. Lycka och misär. Allt som kallas verklighet. Men vad som är vad har jag aldrig förstått. Vänt på dessa begrepp så att de nu inte har någon mening, ingen status i mitt sätt att prioritera.
När man inte tror på sig själv. Och vill inte riskera att vara ett misslyckande i sin egen film, den har inte alltid ett lyckligt slut och handlingen är utdragen. Vad fan ska man tro?!
Tro på dig själv. Jag gjorde aldrg det. Och gjorde det vita till svart. Det var enklare än att göra tvärtom. Ångrar jag det? Nej, inte för en minut. Jag är jag. Mitt val, min misär. Eller var det min lycka?
Begreppen har ingen betydelse i mitt sätt att se på världen. 
rädd för sömnen.
Jag kommer inte fram till något vettigt.
Var inne på en hemsida ang en psykologisk institut. Och under olika kriterier för olika sjukdomar upptäckte jag att jag lider förutom bulimia med inslag av anorexia och depresseion så ligger jag även i extrem risk zon för att lida av borderline och paranoia. Men var detta en överraskning? Nja, kanske inte.
På måndag ska jag ringa läkaren. Måste höja mina doser igen. Enda utvägen verkar vara att droga mig själv.
Ibland önskar jag att jag kunde sväva för alltid..
2214
"ska jag strunta i spanskan imorgon?"
"nej, det går inte. behöver närvaro."
"men jag klarar inte av lärarens blick. han dömer mig!!"
"alla dömer.. till och med jag själv dömer mig."
"det är skillnad på vad du gör mot andra och vad de gör mot dig dock.."
"hur då .. egentligen. är inte jag rätt objektiv och realistisk kanske?!"
"jo men.. och detta är ett stort men. du har åsikter, ibland starkare ståndpunkter och fördomar till och med. men dessa människor. varenda en av dem som precis gick förbi. såg du inte hur de kollade. de tittar ner på dig. dig och din konstiga stil och alldeles för feta lår"
"du glömde ögonen. de lyser inte längre."
"och leendet är utmattat. jag undrar varför.."
Ibland tror jag att jag lider av mer än ätstörningar och depression. För det är något annat som pågår i detta krig. Jag ifrågasätter det inte. Har inte heller bara accepterat det. Utan det har alltid varit där och jag har lärt mig leva med det. Precis som jag lärde mig gå med två ben lärde jag mig att tänka med andras ögon. Jävla uppfostran egentligen!
homeless.
Allt som finns är denna kvävande känslan i halsen och över hela mig. Jag får inte andas, inte tänka själv om jag inte kommer fram med svaren som de vill ha.
Det är ett fängelse.
Förut kunde det hjälpa om de inte fanns här. Men bara att se DERAS möbler och DERAS hem. Det är jobbigt. Och jag fixar snart inte mer.
Bara att vakna upp här är en plåga. Jag hatar varje morgon. Varje kväll.
Hatar det till den grad att jag gör mig själv sjuk.
Bokstavligt talat..
lögn eller lögnare?
Det är ju alla uttalande som undanhåller information så skillnaden borde inte finnas där. Några säger att det är avsikten som gör skillnaden men jag håller inte med. Alla lögner sägs för att man vill skona någon annans känslor men de gör ändå lika ont, de orsakar samma smärta när sanningen kommer fram. Och är det inte så att lögnaren alltid har samma skuldkänslor oavsett lögnen?
Eller är det bara jag som överdriver. Klart inte. En attack är en attack, ett bråk är ett bråk. Saker som man kan lämna bakom sig, men en lögnare vet alltid hur man ljuger. Precis som en missbrukare alltid kommer minnas hur enkelt det var att hitta på en lögn. Lika lätt som att dra en lina eller spy upp en kräkning.
Kräkning, kränkning. Sak samma. Det är allt lögner. Det är bara lögner i en värld som man försöker få att framstå som en sanning.
Inget är sant och allt är falskt. Du kan inte lita på någon och minst av allt dig själv. Varför säger jag så? Jo, därför att du kan aldrig vara riktigt säker på vart du har dina gränser, hur långt du kan gå i olika situationer.
Du känner ingen och minst av allt dig själv.
i miss the tingle. i miss the coldness.
Jag bryter ihop under deras press. Jag hatar för vad jag gör med de som jag faktiskt bryr mig om. Men mest av allt hatar jag bara rakt igenom mig själv. För varför kan jag inte vara starkare än såhär. Jag hade satt upp murarna som ett skydd mot dem, så varför fungerar det inte. Varför kommer de in under huden på mig?!
Jag ogillar starkt personen jag har blivit nu.
Och det är något jag inte kan ta tillbaka.
Förlåt.
fuck the good girl.
tre attacker. tre helt onödiga handlingar.
vet inte varför men när ögonlocken slogs upp så tändes också ett monster som länge legat i dvala. trodde att jag hade kontrollerat besten men den senaste tiden har allt bevisat motsatsen. fuck..
han för fingrarna mot sina läppar och jag känner en skuld. jag har ett missbruk som jag inte kommer ifrån. jag kan inte erkänna det för jag vill vara bättre än vad jag egentligen är. jag döljer inte mer än själva handlingen, för jag kan inte ljuga om mig själv. att jag haft problem har jag öppet berättat. men det är knappast en giltig ursäkt.
på morgonen är det att jag valt fel kurser, klätt mig fel och på kvällen är det att jag inte kan ansvara för mina pengar och spenderar dem på onödiga saker som jag aldrig kommer ha nytta av och att jag inte kan prioritera min tid. all denna besvikelse och mensvärk. är det egentligen konsigt att jag bara vill vräka i mig allt som kommer i min väg?!
det är kanske inte mitt fel men det är mitt problem att lösa. 
fruits of the forrest.
Man kan ju fråga sig vad det är för ett substitut. Vad jag egentligen vill ha.
Vilket tomrum jag försöker stoppa igen med massa shoppingpåsar.
För ja, jag gjorde det idag igen. 800:- .. poff .. borta!!
Det finns en sak som jag vet att jag alltid velat. Bli accepterad. Som mig själv. Och min stil är något som alltid blivit accepterat. Till och med när jag går ut som en polsk hora och bilar stannar och tutar, fråga mig inte varför. Kanske om jag shoppar tillräckligt mycket kommer dessa materialtistiska ting kanske.. en dag.. älska mig tillbaka lika mycket som jag älskar dem.
Det är en ohälsosam relation jag har till shopping. Till kläder, skor, assessoarer.. you name it, it's sick.
Allt är helt plötsligt besmutsat. Fläckigt av min desperation.
Men aldrig någonsin tänker jag vara avundsjuk. Aldrig på någon..!
För jag är bra. Eller, min garderob är iaf helt acceptabel..
billiga skor = kärlek??
Förr har jag alltid velat satsa på kvalitet ch gärna betalat några hundralappar mer för plagg som jag verkligen älskar. Kanske inte så länge. Men nu har jag gått och kärat ner mig.. På riktigt.
Skorna som fick en mun har fått en värd ersättare. Och kanske är det vad livet går ut på. Att man ska förlora och nästa uppdrag är att hitta något som ersätter den förra. Vi gör det med pojkvänner så varför inte skor med?!
Same shit different name!
OLD:
NEW (to the left) :
super-model-diet.
En förtrollning som tar sig roten hos unga i arbetslivet.
Varför?
Svaret är enkelt ; Det är enkelt!!
Efter att ha jobbat i 3 år så märker man lätt en tydlig skillnad på klädsel, blickfång och absolut mat och gångstil. De flesta vill komma långt i karriären och det gör man genom att få större och större andsvar. Med ansvaret kommer kontroll, och för att andra ska läsa av det som att man kan ta hand om ansvaret som ges en måste man se ut som att man har ansvar OCH kontroll över sig själv.
Något som är lätt gjort med denna diet. Kaffe, Cigg och Höga skor.
En blick av uppmärksamhet på vad som händer omkring en och att man är för viktig för att de ut som en lantnolla. Vem som kom på det hela vet jag inte, men jag är en efterföljare. En status som är hatad hos de flesta men som vi inte kan hjälpa att vi är stämplade under.
Det är chic och status som gäller.
Oh, vad jag hatar och älskar denna värld..
gränser.
Det finns gränser för allt. Eller?
Det finns gränser för hur höga betyg man kan få, hur mycket man kan spendera innan kortet spärras, och hur mycket du kan dricka innan omgivningen klassar dig som wasted,
Men finns det gränser för vart ödet tar en? Eller hur mycket en bulimiker kan spy, hur många cigg en rökare kan röka innan hon äcklas? Vart finns de gränserna?
Borde det inte vara de som betyder något. En trygghet när man sjunker i vetskapen om att nu kommer jag inte längre för jag är på botten. Men inte heller den gränsen finns. Jag vet att fler håller med mig på den punkten; att när man når botten tänker man "detta är det lägsta jag möjligvis kan komma" men nästa gång du faller .. då sjunker du lägre.
Detta är gränser som går att töjas ut och in som ett gummiband beroende på vem det är som spänner.
Borde jag känna mig lyckligt lottad som kan klassa mig som en av de som kan spänna gummibandet långt ut och få den till att vidga sina vyer i mina ödes-svängningar?! Är det tvärtom , borde jag vara ledsen för att jag inte är mindre extrem?!
Jag precis som alla andra har mina gränser. Men jag är en av dem som har varit vid dem flera gånger om. På både gott och ont. Och jag undrar hur det egentligen förändrar en. Om det ändrar mitt perspektiv, om jag känner mig själv bättre än vad jag gjorde innan när mitt gummiband var alldeles nytt och outtänjt. 
glaset är halvfullt
vad karaktiserar en pessemist?
är det att man fokuserar på de negativa sakerna
istället för de postitiva, kan det vara så enkelt?
för då är jag alltid pessemist när det gäller ekonomi.
har suttit och klurar på vad jag kommer tjäna ihop
ni i sommar, och vad jag förlorar på att inte arbeta
på fredagar. jag tänker inte på att att summan jag
får in är 6 gånger så stor som den jag förlorar. för
jag går ändå och tänker på det konstant, och eftersom
att jag kan få de pengarna struntar jag totalt i att
jag kan få lång-helg varje vecka. och slipper den
jobbiga fredagsfikan.
allt annat räknas bort just för denna lilla faktor.
jag kan jobba, men väljer att ha ledigt.
jag hade kunnat ha lite mer fickpengar, jag hade kunnat
shoppa det ena och det andra.. blablabla.
ni känner igen gången, wordvomit, som lindsay i mean girls
säger.
VARFÖR SKA GLASET ALLTID VARA HALVTOMT NÄR
DET KOMMER TILL PENGAR?
missbrukets status.
Man är inte stark när man är fast i ett missbruk. Du är svag.
Men att ta sig ur missbruket gör dig stark.
Tagit sig själv från botten till toppen som man säger.
Måste man ta sig till sin lägsta punkt för att vara stark då?
Ja, du måste ha erfarenheten av att någon/ något eller kanske du själv
pusha dina gränser tills du nästan går under, bara för att veta om och var
du kan stå med båda fötterna på jorden.
Fast att en orkan blåser omkring dig.
Att veta hur både åska och solsken känns för dig stark
Inte att endast ha upplevt lite regn.
nickokick och koffeinkick.
detta är den enda människa som jag dragit in, men från början var hon bara en i mängden, jag försökte skrämma bort henne med mina problem. men dte fungerade inte, jag tror snarare att dte fick henne att sugas in mer. kanske låter lite egoistiskt men jag känner henne så pass väl att jag idag vet att hon antagligen tänke "denna bruden är inte precis som alla andra". för nej det är jag inte.
jag sitter inne med mina hemligheter och skryter inte med dem. vi har dem alla så vad är det för speciellt att ha dem egentligen?!
jag vet att hon är medveten om mina problem och det kan vara skrämmande.
det är inte mitt längre. utan dte är hennes med, därför att vi är en så pass stor del av varandras liv.
men när ska man börja ändra sig själv för att man påverkar andra?
eller ska man ens göra det. om du inte är du, vad finns dte då för anledning för dem att stanna kvar?!
manlighet och kvinnlighet.
och hela tiden gick de tillbaka till detta uttryck. är det så att en
mans manlighet sitter i kuken? har jag fel som tycker att det sitter
i psyket och näts i attityden, eller är det något annat jag tolkat
som manlighet?!
sen kanske man kan läsa in dt som att om en man inte kan få upp
den resulterar det i ett väldigt aggressivt och desperat beteende.
så med lite eftertanke kan man säga att dessa två saker är sammankopplade.
hur är det då med kvinnor? säger amn att hon är okvinnlig om hon
inte rakar skrevet?! min uppfattning är att man kolalr mer på
deras kroppar; smal miljda, höfter och snygga bröst.
kanske till och med sminket och hur de bär upp sitt hår. men
aldrig skulle jag säga att jag mäter kvinnlighet i sitt psyke och
hur de beter sig.
som slutsats kan man säga att vi inte lever i ett jämställt samhälle.
men vill vi verkligen det på det sexuella planet?!
om ännu viktigare; kan vi skilja det planet från arbetslivet och karriären?
det är nog där det skär sig för många. men jag skulle inte vilja
leva i ett unisex-samhälle, där man mäter manlighet och kvinnlighet
med samma mått. hur ska man kunna det när det är två vitt
skilda saker man mäter?
