gränser.
Det finns gränser för allt. Eller?
Det finns gränser för hur höga betyg man kan få, hur mycket man kan spendera innan kortet spärras, och hur mycket du kan dricka innan omgivningen klassar dig som wasted,
Men finns det gränser för vart ödet tar en? Eller hur mycket en bulimiker kan spy, hur många cigg en rökare kan röka innan hon äcklas? Vart finns de gränserna?
Borde det inte vara de som betyder något. En trygghet när man sjunker i vetskapen om att nu kommer jag inte längre för jag är på botten. Men inte heller den gränsen finns. Jag vet att fler håller med mig på den punkten; att när man når botten tänker man "detta är det lägsta jag möjligvis kan komma" men nästa gång du faller .. då sjunker du lägre.
Detta är gränser som går att töjas ut och in som ett gummiband beroende på vem det är som spänner.
Borde jag känna mig lyckligt lottad som kan klassa mig som en av de som kan spänna gummibandet långt ut och få den till att vidga sina vyer i mina ödes-svängningar?! Är det tvärtom , borde jag vara ledsen för att jag inte är mindre extrem?!
Jag precis som alla andra har mina gränser. Men jag är en av dem som har varit vid dem flera gånger om. På både gott och ont. Och jag undrar hur det egentligen förändrar en. Om det ändrar mitt perspektiv, om jag känner mig själv bättre än vad jag gjorde innan när mitt gummiband var alldeles nytt och outtänjt. 