Johanna-Sofie

Äntligen är allt ute i det öppna. Äntligen kan man andas. Eller vänta här nu.. Nej det kan man ju fan inte alls. Det är bara skit överallt. Jävla piss. Äh, kan inte göra annat än att skratta och tänka på annat. Så vad tänker jag på. Bara äckliga förstörda ryckningar i armarna kommer fram. Om någon sett mig ligga på det golvet hade de trott att jag rymt från ett hem eller något!

Jag skyller på söndagen.
Jag skyller på situationen.
Men aldrig på mig själv.

Jag har accepterat mig själv.

Ofta har jag svårt att erkänna vad som egentligen händer runt om, och inuti mig. Oftast enkla saker, som att nu är det jobbigt, jag är ensam ikv, eller att jag tog faktiskt skada av smällen. Samtidigt som jag inte vill erkänna att dessa tankar existerar vill jag, eller rättare sagt, jag måste ha hjälp att komma över och vidare.

Det är ett stort hinder. Sanningen om den egna individen.

Ett ord det är allt som krävs, ett namn och jag fryser till. Aldrig är det när ni lägger fram fruktansvärda utläggningar om något hjärtekrossande då jag reagerar. För jag kan inte koppla det, precis som att tågen aldrig kör på samma spår utan bara passerar förbi varandra. Men en meningsbyggnad, en blick eller en suck och helt plötsligt kraschar tågen. Alla dör. Utom jag, som ser på och känner fortfarande inget. Jag klarar inte av att varken känna eller tänka, så jag gör det helt enkelt inte. Försvar, överlevnad.

Jag tänker mycket på vad jag inte borde tänka på. Men tillåter mig själv just av den anledning att detta redan är bearbetade trauman, alltså inget jobbigt analyserande. Det är enkelt och på så sätt blir jag inte galen av avtrubbning. Överlevnad.

Men då och då ångrar jag att jag aldrig riktigt känner längre. Insomnian blir värre och värre och jag pallar inte trycket, jag vet det. Men känner inte heller detta. Ångesten lever inte för jag gör mig av med den. Mördar den.

Det är klart.
Det är över mellan dem, mina föräldrar, och jag har antagligen en lägenhet med toppenläge i sommar. Det är slut på skrik, hot och kränkningar. Men jag känner skuld. Min syster, hon gråter nätterna långa över detta. Jag sörjer för henne men gråter glädjetårar för mig.

Äntligen får jag vara fri från kedjorna som hållit mig så bunden i för många år.
Även om det bara är för en sommar..

Jag är trött på min hårfärg, dess uppbyggnad. Jag är trött på min kropp, dess form och mjuka kurvor. Jag är trött på mina ögon för de är svullna dessa dagar, precis som kinder och hals är. Bieffekter.

Jag tror till och med jag är trött på mina naglar, för de är korta och fula.

Ja jättepatetiskt inlägg, om helt enkelt MIG! Men jag har en poäng.
Jag ska ändra allt detta dåliga till motsatsen. Göra det bra.

Lite som att en förolämpning blir dödstöten, fast åt andra hållet.
Godnatt!

 



(Tatueringen som kommer om en månad.
En dikt av William Henley Invictus.)

Fan, allt som skriks ut.. Världen runt, är förolämpningar och fördomar. Kritik ämnad som negativt. Är det så jävla konstigt att man är funtad som man är då? Dessa skapar mål, tas in och omvandlas hos så många som mig själv. Tills de äter upp oss innifrån.

Ofta är det inte ämnad att vara kritik. I huvudet ses det som en kommentar, något sant och objektivt. Men när det lämnat mungiporna blir det fel. Det blir så fruktansvärt fel, ännu värre snurrar det i öronen av de som uppfattar orden. Meningens innebörd.

"Det som inte dödar dig, lämnar ett ärr"

Ikväll lyssnar jag på Marilyn Manson och hatar alla förolämpningar och all kritik som jag fått idag. Trots att jag inte lämnat huset. Det är kräk på väggar och golv, du är äcklig.

Ibland förstår jag inte varför. Ser du inte själv hur löjligt det blev när du skickade det smset? Otrogen.. hmm ja kul för dig det var jag med så vad spelar det egentligen för roll?! Ibland förstår jag inte hur man kan vara så blind att man inte inser, att vara förlorad. Total bortom all hjälp.

Saker man kan säga om allvarliga sjukdomar kan man också säga om kärlek, för den är precis lika farlig. Du har abolut ingen aning om vad du sysslar med för om du gör det så är den inte värd det. Tråkigt va?

Jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Allt som är sant är att jag är ute på hal is. Lite halare än vanligt. Men jag gillar det. När som helst kan en bomb explodera, om man alltid ska vara vaken måste man också vara närvarande. Kanske genom det kan jag hitta det jaget som försvann i somras.

För jag vet inte vem jag blivit. De senaste veckorna har snurrat i limbo. En stor jävla tunnel utan slut. Jag är dessutom klaustrofobisk. Jag drömmer inte längre, gör varken planer eller lever efter impulser. Just därför att jag har inga. Har stängt av hela känslosystemet sen .. ja typ nyår kanske? Det var för mycket under den perioden och någonstans tog det stopp. Jag pallade inte trycket. Ryggade tillbaka och njöt av absolut ingenting.

Det är inte jag.

Jag har ett enormt temprament som styr allt jag gör i stort sett. Lever efter känslor, inte efter tankeverksamheten eller tanken på konsekvenser. Jag kanske sällan är riktigt glad men jag är inte död.. Kontroll, den är alltid där, och ibland även på fyllan.

Men inte nu.
Så .. jag vet inte vad som är rätt eller accepterat längre.
Inte när alla skyltar pekar åt olika håll..

Har aldrig gillat denna högtiden, eller är det ens det?! Äsch, men detta året finns det inte alls om du frågar mig. Inte aktuellt någostans att endast upplyfta de hjärtan som finns i par, kom igen. Alla hjärtan är ensamma. Ett hjärta är ett hjärta, resten är bullshit.

Okej, ja, jag är förbannat och varit det hela dagen. Organisera och planera, testa något nytt liksom? Skita i allt "ta det som det kommer" för det kommer aldrig något bra.

Ähe.. Ge mig en jävla cigg va..

Sugen på att skriva idag. Kanske borde ta en hel lördag till det. Har rätt mycket som behövs göras dessutom, kanske slå 2 flugor i en smäll? Fan, jag brukar inte vara produktiv på helger. Kanske är det denna udda bakfylla som gör tricket för mig? Upptäckte att om jag inte sover tillräckligt så blir jag heller inte lika bakis, bara lite torr i ögonen. Helt okej med mig.

Nej, let's write this baby down.

Står mitt i folkvimlet. Hör skratt och jubel, ser leenden och kyssar. Men men egen mun har klingat fast vid leendet som numera ser ut som en grimas åt killen till vänsters armsvett. Det är äckligt. Hela scenariot.

Allt är lätt att glömma i början, det är därför vi alla håller oss i rörelse. Håll sinnena alerta för då slipper du lugna ner dig. När man kommer ihåg att andas kommer man också ihåg vad man känner. Det är självmord. Inte bildligt talat. Eller inte längre iaf. Vad som händer sen vet jag inte. Kanske är det därför jag inte vill tänka på framtiden längre, för jag vet inte om den finns där. Istället fokuseras allt på nu och här, vad finns där för att hålla mig kvar. Positiva tankar är nycklen. Även om de är små. En gratis cigg? Ja, tack!

Snubblade över en artikel i en skvallertidning om hur denna kändis dotter nu också fastnat i kokain träsket. Det fanns en tid då jag såg detta som en drömvärld, långt innan jag testat på droger. Att faktiskt bara kunna försvinna från både andra och sig själv, och identifiera sig med något missbruk. Jag är min sjukdom!

Därefter inser jag hur denna kvinnan är så ful att jag tycker hon är otroligt snygg.
Allt med henne är så fel att jag ser det som rätt.

Georgia May Jagger :

 

Have a little faith.

Vissa tror på ödet. Jag har själv aldrig gjort det men börjar fan undra om inte alla har någon speciell roll att uppfylla här i samhället. Även om det är en liten en så måste vi vara just den typen av person som vi är. Inte nödvändigtvis den vi själva väljer att vara, eller ens den vi vill vara. Kanske finns det de som inte ens är sig själva.

Jag har alltid varit en typ av person, i alla sammanhang utses jag som 'the bad guy'. Inte med mening, och ibland förtjänar jag inte titlen, men den finns alltid där. Aldrig har jag påstått att jag är en ängel. Men dessa negativa händelser verkar ha etsats sig fast i mitt liv och tänker inte lämna mig ifred.

Tröttheten kommer smygandes. Hur mycket jag än kämpar och faller så blir det inte bra. Länge trodde jag att det var mitt fel, jag fick skylla mig själv för allt som hände. Det var aldrig sant, utan bara 'ensam är du stark' som kom och bet mig i röven.

Om det blir bättre vet jag inte. Funderar inte mycket över det heller, eller framtiden över huvudtaget.
Allt som finns är nu. Trots att jag inte riktigt gör det.