det var en gång..

En gång fanns där något ljust och ett leende som spred sig från öra till öra. Något svart och kletigt tog tag i hennes lilla huvud och skakade om allt det fina tills inget längre låg på sin plats. Hon förlorade aldrig sin skönhet men hon tappade bort den, och det ljusa leendet försvann under många år.

För när hon var tvungen att omorganisera och växa upp på samma gång, det var rörigare än någonsin. Upp var ner och ner var åt vänster. Helt kaiko!

Men när sommaren nu närmar sig kom det ett nytt ljussken som hon inte var van vid. Det lös över hela henne och skrämde tills hon stod stilla och stirrade rakt in i dess mitt. I hennes drömmar omfamnar hon ljuset men inte nu, inte när det står sådär rakt framför henne.

Varför inte? Jo för i hennes sinne ser hon hur ljuset lurade in henne i det svarta kletet som förstörde hela barndomen. Det är inte sant men hon ser det så. En försiktighet i att vända ryggen till och sen om ljuset följer efter.

När hon gick, såg hon till sin förvåning att strålarna gjorde just det.

Hur svårt ska det vara?

Som em sagt, jag söker trygghet. Du vill alltid ha vad du inte kan få, och jag verkar aldrig riktigt hitta den riktiga tryggheten tillsammans med en geniun känsla av kärlek. Men nu, jag var på väg att få det livet som skulle ha varit bra. Precis som så många gånger innan men nu på en jämn spelplan. Ett stadie jag inte tidigare utforskat!

Och då kommer han. The one that got away. Det som gjorde så ont att jag inte lät det visas för jag var livrädd att smärtan då skulle förgöra mig. Nu kommer han.. med en insikt av att han gjorde fel. Ett stort misstag. Så där finns även ett val av kärlek för mig nu. För mig!! Men tryggheten då? Det enda som kan hålla mig ovanför vattenytan, det jag sökt genom himel och helvetet efter?! Finns det?

Jo, men hur fan ska jag veta säkert. Ett spel där de två viktiga egenskaperna är helt i riskzonen men hos den andre är de absolut säkra. Jävla limbo. Och jag vet inte längre vart jag tappade mig själv på vägen. Min beslutsamhet och viljekraft.

Att som finns i min önskebrunn nu är önskningar om att någon fångar mig. För jag faller. Hårt.


varma koppen och kvällsplugg.

Emelie, nu ska vi få ordning på våra liv tycker jag. Eller jag måste iallafall få det. Kan inte dansa runder såhär i limbo längre som en jävla galning, för det är just vad jag blir en galning. Och det är inte okej, när blev det accepterat att gå tillbaka 2 steg?!

Iallafall.. jag ska pausa från tänkandet. Putta väck alla jobbiga tankar ett tag och endast fokusera på de positiva. Denna negativa spiral jag snurrat i de senaste veckorna måste få ett slut. Ett absupt slut.