Je l'aimais.
ensam hemma med vin, cigg och en fransk film i väntan på kinamat.
ibland kommer allt krypande, men andra gånger finns det bara där.
ångesten och den krypande oron om vad som hänt och vad som hade varit annorlunda om vissa valt andra vägar att gå i livet. hur ett helt liv kan påverkas av ett litet omedvetet vad från en annan.
stora funderingar i ett litet askfat. vem är vem och varför?
konfrontationer ligger i luften. finns det sidor, eller ska jag helt enkelt bara skita i vilket och gå. 
en morgons bekväma sken.
Nattens mörker.
Allt som dalar.
Händer som skakar.
Läppar som darrar.
Jag visste inte vad som var värst. Bara att allt gjorde ont. Var blick lika ont som vart slag. Orden ekade fortfarande mellan de kökets fyra väggar. Av någon anledning ligger jag mitt i allt. På golvet klädd med mixerns olika delar. Alla lika krossade som jag i min söndriga blå tröja.
Då fanns inga ljud kvar. Inga skrik och inga tårar. Inte ens mina andetag gjorde något ljud. Knappt kändes det som att min bröstkrog rörde sig upp och ned. Men då plötsligt började något banka högt. Inom något större. Inne i huset kunde jag höra det. Men inte vart det kom ifrån. En kall känsla rörde sig igenom mina tår och fingerspetsar. Det tog ett tag, säkert flera minuter innan jag inser att det är mina egna hjärtslag jag hör.
Vid någon punkt försöker jag resa mig upp. Det har ljusnat ute så jag måste ha somnat till igen. Känner att något vasst skärt in i min vänstra hand. En glasskärva som jag plockade ut långsamt och med stor försiktighet. Det tar nog tio minuter innan jag kan ställa mig upp helt. Ungefär samtidigt som hela min värld börjar snurra. Vad hände 12 timmar tidigare? Det kändes för surrealistiskt att detta handlade om mig så med stort vemod tog jag mig in till badrummet, stängde luckan till medicinskåpet. Och där, där hittade jag sanningen. Ja, det var mig det handlade om hela tiden. Och en rädsla om att det inte var minnesluckor framkallade av alkohol utan trauma minnesluckor dök upp. En tanke som var tvungen att försvinna, för jag var mer än bara något annat. Jag stod fortfarande upp, ingen kunde röra mig mer. Inte just nu i alla fall. Började gå igenom mitt ansikte och kropp. Underläppen hade blivit större och missfärgad, samma sak med högra pannbenen. Och jag minns att jag åkte in i något, kanske i samband med att läppen börjat blöda. Blicken vandrade längre ner, över ett av nyckelbenen fanns där klösmärken och tröjans hals var sönderriven. Blickade ner på knäna som var skrapade och smutsiga, jeanskjolen satt snett.
Hjärtat började bulta ännu hårdare när jag tog av mig kjolen, och när jag insåg att jag fortfarande hade hela trosor på mig kändes det som att jag skulle svimma av lättnad. Höfterna värkte när jag försökte sätta på duschen. Men in går jag, med alla kläder som fanns kvar på min lilla, smått solbrända kropp och bara står där med ansiktet dränkt i skållande varmt vatten.
Hörde inte fotstegen som steg in i rummet, men kände händerna som lade sig runt mina armbågar. När jag inte vände mig om, på grund av ren skam av vem jag var och vad som hänt ännu en gång, började händerna försiktigt plocka bort några få glasskärvor som fastat i skinnet på min rygg. Plötsligt undrade jag varför det låg glas på köksgolvet om mixern var gjord av plast, eller var den det?
När min tröja sedan togs av och jag kunde sakta luta mig bakåt i en varm famn försvann alla tankar. Kanske till och med alla känslor, för just då stod jag på mina egna ben. Och kände mig trygg. Kanske skulle denna känsla bara hålla i sig fem minuter till. Risken fanns, men just då i den sekunden var jag trygg.
Så med ögonen stängda lät jag händerna som tillhörde kroppen tvåla in min kropp och sedan bära mig till en komaliknande sömn.