Johanna-Sofie

06:33 i morse åkte vinglaset i golvet. glasskärvor och rött
vin ligger fortfarande kvar och lämnar märken efter sig.

men jag är ensam hemma, och har precis gått en morgonpromenad
i den heta solen och handlat hem lite nödvändigheter för mitt tillstånd.
2 speciella filmer, 2 cigarettpaket och en vitamindryck för ämnesomsättningen.

en fundering som dök upp när jag var ute och gick var vilken typ av
missbrukare jag är. för ja, det är jag. har ju fått höra några gånger
att jag borde vara mer vaksam eftersom jag har missbrukar-gener.
men jag är ingen missbrukare av knark eller så, även om jag har testat.

jag är en missbrukare av mig själv. min tid och självuppfattning.
jag missbrukar mitt omdöme och min status.
att jag missbrukar min framtid håller jag inte med om..

om man ska kolla på det realistiska: jag röker, fumlar med maten,
manipulerar lärare till högre betyg och dricker mig redlös då och då.
men passar inte denna beskrivningen in på rätt många tonåringar?!
varför skulle jag då vara så mycket värre?!

suttit ute i blåsten på en kyrkotrappa under lunchen med min älskade Em, vi började samtalet ganska casual men som vanligt kommer vi strax in på djupare ämnen. oss själva som personer och vår relation till varandra.
detta är den enda människa som jag dragit in, men från början var hon bara en i mängden, jag försökte skrämma bort henne med mina problem. men dte fungerade inte, jag tror snarare att dte fick henne att sugas in mer. kanske låter lite egoistiskt men jag känner henne så pass väl att jag idag vet att hon antagligen tänke "denna bruden är inte precis som alla andra". för nej det är jag inte.

jag sitter inne med mina hemligheter och skryter inte med dem. vi har dem alla så vad är det för speciellt att ha dem egentligen?!

jag vet att hon är medveten om mina problem och det kan vara skrämmande.
det är inte mitt längre. utan dte är hennes med, därför att vi är en så pass stor del av varandras liv.

men när ska man börja ändra sig själv för att man påverkar andra?
eller ska man ens göra det. om du inte är du, vad finns dte då för anledning för dem att stanna kvar?!

hörde på radion om en man som hade skjutit av sin "manlighet"
och hela tiden gick de tillbaka till detta uttryck. är det så att en
mans manlighet sitter i kuken? har jag fel som tycker att det sitter
i psyket och näts i attityden, eller är det något annat jag tolkat
som manlighet?!

sen kanske man kan läsa in dt som att om en man inte kan få upp
den resulterar det i ett väldigt aggressivt och desperat beteende.
så med lite eftertanke kan man säga att dessa två saker är sammankopplade.

hur är det då med kvinnor? säger amn att hon är okvinnlig om hon
inte rakar skrevet?! min uppfattning är att man kolalr mer på
deras kroppar; smal miljda, höfter och snygga bröst.
kanske till och med sminket och hur de bär upp sitt hår. men
aldrig skulle jag säga att jag mäter kvinnlighet i sitt psyke och
hur de beter sig.

som slutsats kan man säga att vi inte lever i ett jämställt samhälle.
men vill vi verkligen det på det sexuella planet?!

om ännu viktigare; kan vi skilja det planet från arbetslivet och karriären?
det är nog där det skär sig för många. men jag skulle inte vilja
leva i ett unisex-samhälle, där man mäter manlighet och kvinnlighet
med samma mått. hur ska man kunna det när det är två vitt
skilda saker man mäter?

 

pratade med mia idag och vi kom in på hur jag vill hjälpa min mamma ta
tag i sitt liv. och hon tycker det är självklart därför att jag behöver en
mamma som tar hand om mig. men jag tror faktiskt det är mer för
min syster jag vill hjälpa mamma. inte alls för mig själv.

man känner en annan stämning när hon är med, och den är jobbig.
den är kvävd och olidlig och tar på alla som är i rummet.

för mig är det lugnt, jag ser en utväg. jag flyttar om några år.
men min lillasyster måste ju vara kvar här i x antal år till, och hon är
svagare än mig och kan lätt.. eller rättare sagt är på god väg att
ta efter mammas svaga själ.

så jag vill stärka mamma för att göra det lättare för min syster att
vara hemma. jag vill få min syster att må bättre i längden. på ett
plan där det inte är jag som är problemet och jag kan egentligen inte
fixa det.

men efter allt denna lilla flicka fått stå ut med genom mig, känner jag
mig skyldig att faktiskt försöka. för hennes skull.

jag har gått igenom livet som en otämjbar vilde.
många har försökt komma långt innanför för att kunna
förstå varför jag varit så otämjbar.

de försökte men missade poängen.
jag var otämjbar för är man tam så är man beroende.

min största fasa.

jag har länge vägrat vara beroende av någon. känna att
jag behöver någon vid min sida. jag var vilden som stod
ensam, stark och obesegrad.

en person har mig nu tam. men det tog tid. och jag har lärt
mig att det räcker med en. jag gillar inte att vara en tam
vilde. motsatserna går inte att komponera.

jag är motsatsen till mig själv.
vild och tam.
sjuk och frisk.

jag gör mig så tam vid vissa stunder att jag vid andra kämpar
hårdare än hårdast för att ta mig tillbaka ut i vildmarken.

ta mig tillbaka dit jag hör hemma.