Johanna-Sofie

Det bubblar upp. Jag är uttråkad så sätter igång att sminka mig. Jag är inte lik mig själv men samtidigt är det mitt andra ansikte jag ser i spegeln. Eyeliner och ögonfransböjare.. allt ska på. Ett djupt andetag och jag tänder en cigarett. Intalar mig själv att jag står stadigt, inser samtidigt att jag hoppar på ett ben och försöker balansera, få någon sorts jämnvikt.

Som min vän Emelie har uttryckt det.. Som om en liten version av mig har lämnat kroppen.

Regnet piskar mot rutan, telefonen ringer. Men inga ansiktsuttryck förändras. Jag är sluten. Mitt andra jag är nämligen det. Det bryr sig inte om rätt och fel. Utan endast om impulser och nyfikenhet.

Jag blir överväldigad och låter vattnet rena mig igen. Svart, grönt och rött.. färgerna blandas i vasken och mitt ansikte har långa svarta ränder över sig.

Frågan är ju nu .. vem fan är mitt vanliga ansikte?

Snurran blåser. Allt flyger, likaså mina fötter. Anklarna knäcks och en smärta sprids upp genom låren. Inga skrik hörs, inga tårar fälls. Regn blandas med blod och snart infattar sig händerna längs med min kropp. De dömer, de sliter. Ut med hjärta och lungor, de var inte värda något ändå. Munnen blir spänd och ögonen tvingar bort alla tankar, de får inte, de har inte tillstånd. Jag skapar min egen smärta nu, jag är min egen givare och mitt eget ansvar. Händerna drar sig tillbaka, sakta försvinner smärtan, ögonen öppnas. De tittar förundrat, vakande. Tittar ner. Det är då det kommer. En fot med enorm kraft träffar ansiktet. Fortfarande inga skrik, men ingen tom blick. Fötterna som ersatt händerna fortsätter, de trampar och stampar. Svingar och träffar. Nu vill jag skrika men kan inte. För händerna rev ut mina lungor. Ett mörker nalkas över mig, och genom min öppna mun drar ett par ögon fyllda av försmädlighet ut min själ.

Sakta men säkert försvinner mörkret. Ett oranget sken lyser upp marken. Smuts, gräs och tovor. Snart kommer någon att hitta en halvt förstörd flicka, utan att ens märka det.

Det finns så mycket jag vill berätta och dela med mig av men denna stora mur sätter stopp. Det kallas medvetet tänkande. Jag är för analytisk för att må bra, öppnar inte de dörrar som jag stängt med lås och bom. Hemligheterna kommer antagligen alltid att vila där tryggt.

Missförstå mig rätt nu. Det handlar inte om händelser och problem i vardagen, de finns och det kan jag inte göra något åt. Det jag låser bort från omvärlden är mina känslor. De innersta tankarna som inte kan få tårarna att sluta rinna.

Det sägs att det är farligt att överanalysera det förflutna, men just nu är min framtid för oberäknelig för mig att klara av.  Det enda fysiska som nu så uppenbarligen är stört utav denna känslokallhet är min rädsla för filofaxen. Den innehåller framtiden. Min framtid, mitt liv. Tomma sidor med streckade linjer som bara väntar på att fyllas med anteckningar och diverse planeringar. Men jag kan inte. Det går inte.

I’ve shut down.

Jag är thépåsen som snurrar precis ovanför vattenytan. De doppar mig sedan snurrandes ner i den heta vätskan bara för att tippa upp mig strax igen. Ge mig en förhoppning om att smärtan är över. Jag har alltid fel. För dessa föräldrar är inte mänskliga. Martyrer kan man likna dem med.

Visst klarar jag smärtan, vilket barn som helst kan anpassa sig. Men tydligen har dessa två individer inte lärt sig vad mänsklig kärlek och omsorg är. Det går ut över mig, thépåsen. Upp och ned. Som en karursell på det lokala tivolit.

"Hej, kolla här. Vi kan driva vår dotter till vansinne utan att hon kan säga något åt det. Aldrig kommer hon kunna bevisa att något är vårt fel, kolla bara så psykiskt förvirrad hon är. Inte kan väl hon tänka förnuftigt."

Bara när det visar sig att jag är den enda med vett i huvudet kan de acceptera mig. Thépåsens funktion att vara till användning när det varma vattnet behöver någon smak för att vara drickbart. Men sen då? De slänger iväg påsen. Nästa kopp behöver en ny smaksättning. Men det är fortfarande jag, bara någon månad äldre. Det är fortfarande deras dotter de utnyttjar.

Det är fortfarande jag som kastas ner i det skollande vattnet för att ge dem njutning.
Det var jag som kastades bort utan förlåtelse.

Var nyårshelg är det samma sak.. Jag själv med mat och filmer. Den enda sysselsättningen är att smsa folk utan att få svar, röka någon cigg i desperation. Och försöka stöta bort familjen bäst det går.

Detta året var jag så trött att jag hittade en ny sysselsättning. Tända lågan under handleden och glömma att andas. En kick som aldrig kommer svika mig. Vart jag än går i livet så följer denna ovana med mig. Jag försökte göra mig av med den, men jag börjar undra om jag verkligen försökte på riktigt. Att jag endast gjorde det för utstrålningen av att kämpa någon kamp som folk kan respektera, sympatisera. Vilken hycklare!

Som en annan missbrukare kämpar jag aldrig tillräckligt förrens jag ser något jag verkligen kan vinna på det.

Jag har börjat fundera. Om man lever olika liv eller med olika personligheter. Kan du någonsin känna dig hel då? En halva är aldrig en hel, så hur skulle en människa utan sin hela kunna vara sig själv? Vet vi vem vi är egentligen eller är vi alla kameleonter till omgivningen. Det går inte att vara en självständig individ när hela världen försöker få dig till att vara någon annan än vad de vill att du ska vara.

För att vara sig själv måste man leva endast efter sina egna val. Men för en människa att leva ett isolerat liv är samma sak som en självald undergång. Vårt psyke klarar inte av att leva själva, och vårt känsloliv klarar inte av att vara i fel omgivning.

Så vilka odds har vi egentligen på att vara hela, på att vara oss själva?
Vilken chans har vi att överleva i en värld som inte är vår?

Det omsluter mig som det aldrig gjort förut. Nej, jag varken faller eller snurrar. Allt som händer är att luften kring min själ blir tunnare och tunnare. Något i mitt hjärta säger att nu får jag inte mer. Det finns någon bättre och du är sjuk.

Någon stryper mig bara för att se mig lida. Jag ser allt jag inte vill ska hända ta över verkligheten. Världarna korsas och jag vet inte längre vilken som är verklig. Allt jag vet är att jag lever i båda. Jag lider i båda. Gråter på insidan. Skär utanpå och röken går hela tiden rakt igenom.

Det omsluter mig. Varenda tanke är på detta, är på hur fel det blir när jag försöker göra det rätt. Hitta mig själv i någon annan. Sanningen kommer smygandes, jag är redan mig själv och jag är inte mer än detta. Förtjänar att ensam rota i mörkret. Förbannad bort från all sympati som jag inte ville ha från början men helt plötsligt behöver för att överleva.

Vad händer om sanningen är sann? Hur slutar då världen, och vilken värld kommer bli verklig?
Inga svar.. bara tomrum.