Johanna-Sofie

Såg mig själv ligga där.  
Det är mörkt där jag befinner mig,  
men lång bakom mig lyser något starkt.  
Jag ligger på kolsvart asfalt och är drypande blöt.  
Jag tror det är soluppgång  
och att jag tidigare krälat mig upp från ett vattenbryn inte så långt där ifrån.  
Jag chippar efter luft likt en strandad fisk.   
På min lätta solbrända kropp har jag en blommig klänning,  
blå blommor på en rosa bakgrund. 

Krampar mer och mer samtidigt som ljuset bakom mig blir starkare.  
Det är då jag känner hjärtslagen.  
De slår hårt, de slår långsamt.  
Bestämt kan man säga.  
Jag kallsvettas, känner att något är fel.  
Får insikten om att nu dör jag.  
Kommer på mig själv med att inte vara rädd för döden  
utan fokuserar på denna obehagliga rytm som mina hjärtslag nu skapat.  
Osammanhängande och frustrerande.  
Fullkomligt skräckinjagande. 

I ett ögonblick av lugn i  min bröstkorg försöker jag söka mig trygghet  
i form av en varm famn.  
Jag finner det jag söker, men ej utan de dödande hjärtslagen.  
De är kvar och nu ännu mer osammanhängande.  
Jag är rädd.. skakar men gråter aldrig.  
Bara fortsätter chippa efter luft och håller en god min. 

Mamma lärde ju mig alltid att se samlad ut, oavsett situationen.  
Oavsett situationen..  
Jag blundar.  

Accepterar att nu är det över.  
Känner mig svag.  
Känner varenda hårstrå som finns på min kropp.  
Jag skakar med var slag i bröstet.  
Faller ur famnen, i rytmiska vågor faller jag.  
Landar, och känner inte asfaltens hårda bemötning. 

Helt plötsligt är allt tyst.  
Och ljuset som en gång var så starkt är nu på väg att försvinna ur sikte. 

Vi gjorde slut.
Jag gav upp när han var redo att kämpa.
Han gav upp när jag kämpade.

Jag föll.
Tog tillbaka alla känslor jag tidigare haft
om mig själv.
Oduglig. Inkompetent.
Och äcklig.
Flydde till min bekväma
patetiska värld.

Nu är jag fast i ångans limbo.
Men vad är det jag ångrar egentligen?

Tar fram den enda bild som jag har
på oss två.
Ångrar att vi aldrig tog fler.
Det gör ont.
Det bankar och slår inom mig.
Jag vet att jag vill gråta,
men för detta
har jag inte fällt en enda tår.

Känner paniken som stegrar.
Oron, ångesten.

Trycka bort allt som en gång
gjorde mig lycklig.

Svullen och rödflammig kletar jag på mascara
innan jag tar en klunk vin.
En timme senare är jag på det igen.

Kysser en annan och känner kärlek.
Tänker på honom och känner sorg.
Funderar på mig och känner förtvivlan.

Eller var detta bara en lögn?
Då jag i verkligheten blivit ett tomt
narcissistiskt skal.

En känsla lika horribel som vacker.

Ångest.