1756.
Och ibland hittar du dig själv just här. Där endast andetagen sakta försvinner. För i världen, där är du liten, nästan obetydlig faktiskt. Oroväckande vad som krävs utav dig när du ändå bara är just du. Obetydlig. Utan eller med kraft det spelar liksom ingen roll längre.
Som att befinna sig i limbo.
Imorgon har jag ett möte med skolan. Sista mötet. Och jag vet om att det inte kommer gå bra. Samma magvärk som dyker upp när jag tänker på hur denna jul kommer sluta. Vilka skrattar och vilka gråter. Men mer, på vilken sida kommer jag stå? Eller är det rent av på grund av mig som de blå sirenerna kommer att tjuta.
Jag vet inte. Men min magvärk säger att detta kommer sluta illa. Och det kommer vara obetydligt. Alla dessa år och alla dessa människor, de betyder ingenting. För de finns inte kvar och kan inte bevisa varför de var värda att bevaras. Tyvärr.
Tyst, mycket och bara smått surr.
Flummigt i all ära. Tyvärr.
