Dear Mommy,
I wish I never met you.
Jag tillhör de döttrarna som äcklas av sig själva, skiker i frustration när säger att jag påminner om min mamma.
Precis som de flesta andra barn var jag naiv nog att gå i fällan. Döljde fotspåren fram till mina föräldrars misstag, som du plötsligt är mina laster. Karaktärsdrag som syns på mitt ansikte för hela världen att se. Tur är väl det att världen inte tittar.
Först straffas jag för att jag är jag och allt vad det innebär. Ironiskt blir det när jag någorlunda hittade ut ur det mörka hål som ni placerade mig i. Att jag vid 8års ålder var en mästare på lögner och minspel. Allt tack vare den miljö ni kallade hem och de människor jag tvingades kalla mamma och pappa.
Det är ironiskt för att ni nu klagar och skriker över avståndet jag tagit till er. Just därför att jag nu inte finns tillgänglig som hjälp när ni till synes vill kravla er upp på topp.
Tragiskt men sant, det jag en gång, och sen några fler, önskade livet ur er.
För ni tillät att jag nästan tog mitt eget.
Vilken är nästa färg?
Jag saknar min blogg. Det är konstigt att inte skriva som jag brukade, så ofta som jag gjorde. Pennan och pappret det var min livlina. Jag antar att det inte gav lika mycket i allt som hände runt om kring längre. För det blev dramatiskt igen, precis som innan jag började skriva från första början. Ja, den tiden då allt var marinblått och blodrött. Nu blev det dock bara grått.
Konstigt att jag beskriver dessa perioder i mitt liv med färger medan de perioder då jag skrev, analyserade och mådde bra av min nyfikenhet, de förtjänar ingen färg. De är transparenta. Nej, jag söker inget. Men jag letar efter allt.
Kanske dags att börja om, få en färg på denna nya period som startat. Ja, vafan. Vi testar.