out of the night that covers me.
En bitande kyla som jag inte känner av. Allt jag ser är ciggen, men all kraft går åt till att hålla tillbaka de brinnande tårarna som en skarp kontrast till luften omkring mig. Till det kala inret.
Övergångsställe, bilarna kör.
Jag varken hö eller ser. Bara går. Fötterna leder mig ingenstans. Jag har gett upp hoppet. Låt mig ligga i en koma då, då slipper jag iallafall känna.
Ta mig till en plats långt härifrån och sluta lek med mig. För spelet har gått för långt. Jag har slutat följa reglerna, började hoppas och tro. På något ljus och fint som lycka. Den finns ju överallt omkring. Men inte här.
Här är det kallt och allt känns tungt.
Skär, bit och klös.
Det spelar ingen roll.
det är mörkt. ingen ser mina blåmärken i natt.
Vi hade raketer flygandes kring oss.
två ansikten som kollar 2sekunder för länge.
ingen visste vad den andre tänkte men samtidigt visste vi precis.
det är ganska ironiskt ibland, livet som det kallas.
Vi delade en säng, vi delade en kyss
och avslutade kvällen med en kram.
en naturlig gång som är gnaglig.
full av misstankar och förhoppningar.
mixade sinnesstämningar.
tar en öl till för att dämpa oron,
få de hoppande knäna att lugna sig.
nästa dag gråter jag inombords,
springer flera mil runt huset.
förvirrad, förtvivlad och förargad.
jag skakar likt en narkoman med abstinens.
ser sjukligt ut.
ett samtal.
jag är ute i skogen.
parkera bilen, släck lamporna.
av med skorna.
euroforisk gick jag med stapplande steg till dörren.
kommer in med en jävla flin över mina sönderbitna läppar.
jag fick mitt.
monstret var lugnt för en stund.
kanske en timme till innan jag minns,
inser.
vad jag egentligen ville ha.
Thépåse.
Jag är thépåsen som snurrar precis ovanför vattenytan. De doppar mig sedan snurrandes ner i den heta vätskan bara för att tippa upp mig strax igen. Ge mig en förhoppning om att smärtan är över. Jag har alltid fel. För dessa föräldrar är inte mänskliga. Martyrer kan man likna dem med.
Visst klarar jag smärtan, vilket barn som helst kan anpassa sig. Men tydligen har dessa två individer inte lärt sig vad mänsklig kärlek och omsorg är. Det går ut över mig, thépåsen. Upp och ned. Som en karursell på det lokala tivolit.
"Hej, kolla här. Vi kan driva vår dotter till vansinne utan att hon kan säga något åt det. Aldrig kommer hon kunna bevisa att något är vårt fel, kolla bara så psykiskt förvirrad hon är. Inte kan väl hon tänka förnuftigt."
Bara när det visar sig att jag är den enda med vett i huvudet kan de acceptera mig. Thépåsens funktion att vara till användning när det varma vattnet behöver någon smak för att vara drickbart. Men sen då? De slänger iväg påsen. Nästa kopp behöver en ny smaksättning. Men det är fortfarande jag, bara någon månad äldre. Det är fortfarande deras dotter de utnyttjar.
Det är fortfarande jag som kastas ner i det skollande vattnet för att ge dem njutning.
Det var jag som kastades bort utan förlåtelse.
söndagsyra.
Han tar mig bakifrån på balkongen, jag fyller mig själv med rödvin. Allt vinglar. Folk finns överallt. Jag får dem till att bjuda frivilligt, några är glada andra nedstämda. Men jag känner inget längre. Bara ett sorts tomrum. Jag vet vad jag ville ha en gång, för många gånger visste jag exakt vad som var vad. Men nu har jag gett upp kampen. Jag tar det jag får.. Men när jag får kyssar som startar känslor och kramar som får mig att minnas. Då blir all logik mer öl som konsumeras. För jag får inte ihop det annars. Måste låta alla tankar försvinna för att känslorna ska få plats.
Men känslor får inte alltid ta den plats de behöver. För nu helt plötsligt står jag nykter men snurrar fortfarande. Fast i en dimma som jag inser är ganska lugnande. För jag ser svart, jag ser rött. Och jag känner .. absolut.
225930
Men jag känner den aldrig i mig själv. Jag ser inget av dessa världar som förut verkade så intressant. De finns inte längre för mina ögon. Mina ögon är inte mina längre. Mina andetag är det inte jag som styr.
Jag faller i en dimma. Men inte en tår fälls.
Om jag har tur har jag iallafall utandningen med mig.
