01:02
Frosten har redan börjat lägga sig.
En bulimiker fryser, en bulimiker spyr.
En deprimmerad röker, en borderline-lidande gråter bara i omgångar.
En dotter funderar.
Hon är ingen dotter, men vad skulle hon då vara?
En son?! Nja, fysikens lagar säger stopp.
Men en dotter har alltid föräldrar, närvarande eller ej.
Vi kommer alla från någonstans.
Men en krossad själ kommer alltid från ett krossat hjärta.
Oavsett vilken kropp den bor i.
Så röken lyser svart i skuggorna på marken.
Det uppgivna andetaget syns inte alls.
Men vilket av det betyder mest?
hello .. goodbye.
Tårar. Konflikter.
Cigg. Sex.
Ett avslut bättre än de flesta. Men alltid lika svårt. Jag står nu själv vid samma port. Samma kamp. Den som jag förlorade förr, dörren jag aldrig kunde öppna. Genuin lycka. Något du måste hitta innan du hittar den i någon annan. Jag lät inte tålamodet hållas.
Inte konstigt. Inte alls.
Men en ny kamp. Samma börda.
Överleva.
Vakna..
Och se mig.
Och undra..
skildringen hos ankungen.
Ser jag som vackert.
Vi lever i samma värld.
Men två helt olika verkligheter.
Det är inte förutsättningarna som skiljer
oss åt. Det är resonomanget.
Att ta en cigg nu kanske för dig
verkar korkat. Vem vill dö i förtid?
Förstöra sig själv.
Jag ser det som en räddning,
en nödvändighet i ett rätt
givet liv.
Du ser mig och tänker inte mycket.
Jag ser inte dig.
Jag är upptagen med mig själv.
Här kommer skillnaden..
Jag är för upptagen med att fundera, känna.
För att jag någonsin ska kunna se den verklighet
som du lever i.
Jag tänker..
Gör allt för att du inte ska se alla hemligheter
från min verklighet som gör mig till mig.
Allt som för så många andra är skrämmande.
Men för mig är det vackert.
För mig är det utopia.
Den enda räddning som jag kan se som
verklig.
did the captain of the titanic cry?
Något som jag vill dela med mig. Jag är kär. Bara inte i den som jag borde vara kär i. Jag är kär i en annan som jag inte ser någon framtid med. Men jag trånar inte. Bara njuter av känslan som jag så länge sagt att jag vill ha tillbaka. Så varför borde jag inte njuta? Jag fick ju det viktigaste som jag ville ha?
Så många andra borde göra detsamma. Se det man har och le utifrån det, inte leta efter det försvunna och gråta över det. Jag har kärlek sen förr och jag har kärlek nu. Bara inte alltid från de som jag borde, och vill ha det ifrån. So what?
Jag vill vara självständig. Är inte detta det viktigaste steget? Strunta i karriär och vardag, jag vill kunna känna vad jag känner och leva utifrån det. Jag är kär. Och jag utnyttjar det för att må bra igen.
Om det gör mig till en falsk människa, so be it. Jag tänker inte skryta för omgivningen, bara leva.
För det var så längesen, eller det känns så även om verkligheten kanske säger annorlunda.
En dag kommer jag få veta om alla dessa tankar var helt fel, och att jag lurade in mig själv på en väg fylld av egengjord vånda. Men idag.. idag så är jag glad över mina tankar. Jag är glad av min känsla.
Testa det! Det kanske funkar..
livet går vidare.
So what ifall jag äter för mer en 1 300kcal en dag .. den insikten har jag kommit till nu. Men bara om det inte är hetsätning. Och jag är i ett stadie där jag är stolt över mig själv. Inga kräkningar på 2 dagar, jag hoppas jag kan fortsätta. För jag har verkligen inte lust med det just nu. Inte i dessa tider.
Om jag fortsätter vara bulimisk, specifikt bulimisk, kommer det bara ge honom mer vatten under kranen som han kan dränka mig med. Men jag börjar undra hur mycket som kan få plats i kategorin "livet går vidare".
Funkar den teorin om min egen far säger att jag är roten till hans agg till hemmalivet? Vem är det då livet går vidare för? Jag undrar... 
how i could just kill a man..
Acceptera ditt sinne.
Acceptera din omgivning, ditt liv.
Det är som att säga att manska nöja sig med det enkla. Det som redan finns, varför kämpa när man kan nöja dig med det man egentligen inte vill ha?! Nja, vafan är det för lat värld vi alla lever i..?
Om du kan bli den du vill, varför inte? Gör om dig tills du blir nöjd med ögonen som stirrar tillbaka mot dig i spegeln. Jag tillhör inte dem som vill vara patetiska och bortglömda. Varför skulle jag annars göra som jag gör? Jag må vara en bitch. Jag må ha mina problem. Och ja må vara olycklig.
Men oftast har jag faktiskt inget problem med det. För det är jag. Jag har inte nöjt mig för jag var absolut inte sån här från början. Jag var liten, fet och naiv. Korkad rent ut sagt.
Jag växte upp.. Jag lärde mig vem jag var. Vem jag är.
låt det inte bli en tradition.
Ett år till med mig gråtandes och det blir verkligt.
De senaste åren har jag gått ifrån. Inte känt mig värdig alla presenter. Inte känt mig värdig mitt sällskap. Jag har gått ifrån för att brista ut i gråt och nervryckningar. Förra året spydde jag till och med hemma hos min kära mormor. Inte i år dock..
Istället ligger jag på golvet, ser bort mot den vita keramikskålen som sen ett år tillbaka varit det enda stabila och trygga i mitt liv. Men i år heljdar jag mig. Ser istället bort mot vågen, tårarna forsar och andningen är okontrollerad. Denna lilla sak, apparat, mekanism. Eller helt enkelt helig domedag. Den som styrde mitt liv, och styr fortfarande mitt liv i så pass många skeden att den alltid finns i bakhuvudet, den kan jag inte säga nej till.
Ställer mig upp, ser i spegeln som endast är upplyst med ett litet ljus. Hör skratt från andra sidan dörren, från en annan verklighet och ser på mig själv. För ja, det är jag som står där med plufsigt ansikte och förstörda blöta finkläder. Jag måste få veta!
Trött på att leva i ovisshet. Glädjen som jag inser efteråt är inte nog för att sätta ett leende på mina läppar. Men jag vill inte ha det så här för alltid. Så jag tar ett steg. Glömmer allt vad som en gång var jag. Hon som trånar. Hon som drömmer.
Jag har inga drömmar, bara en förvriden verklighet.
Jag vill inte ha, för jag kan inte få.
Jag får inte gråta, trots att jag innerst inne vill.
sasha.p
Jag är avundsjuk.
20:52 , rosa tomtar flyter fram
- Imorgon är det helt plötsligt julafton
- Jag kommer få saker, utan ha gjort mig förtjänt av dem
- Det ligger rosa tomtehuvuden i vattnet, och de reste från MAXI.. till mig.. till den vita keramiken
- På tre dagar har jag tjänat drygt 2 000:-
- Men har bara en 50-öring i plånboken
Jag saknar allt vad som brukade vara njutning. Allt vad som brukade vara trygghet men även det som brukade vara rädsla och förakt. Varför? Jo men kanske för att jag då iaf visste vad som var vad. Nu ser jag att det som jag brukade älska att ha nära föraktar jag nu. Så då måste jag ju ha något annat att älska, eller? Alla älskar något. Någon.
Jag kämpar, jag gör rätt. Men resultaten blir fel och jag får inga vinster. För julafton är ingen vinst, klapparna är ingen belöning. De säger när man är liten att man måste vara snäll året om för att få några klappar, annars kommer du endast få en klump kol. Jag är aldrig snäll, verkligen, jag är hemsk 80% av tiden. Och när jag försöker vara genuin slutar det med att jag blir rädd för mig själv och gör en 180 grader vändning. Men ändå ser jag paket under granen som kommer att vara i mina händer imorgon. De kommer att stå till mitt förfogande när jag helst vill.
Men tänk så vill jag inte ha det så. Hur säger man till sina föräldrar att man inte vill ha deras gåvor för att man inte gjort sig värdig av vare sig dem eller kärleken de kom med? 
00:42
"There seems to be a kind of order in the universe.. in the movement of the stars and the turning of the earth and the changing of the seasons. But human life is almost pure chaos. Everyone takes his stance, asserts his own right and feelings, mistaking the motives of others, and his own."
>Katherine Anne Porter<
"There will always be something to ruin our lives. It all depends on what or which finds us first. You're always ripe and ready to be taken."
>Charles Bukowski<
"Who knows what true happiness is, not the conventional word, but the naked terror. To the lonely themselves, that wears a mask, the most miserable outcast, hugs some memory or some illusion."
>Joseph Conrad<
"Time takes it all, whether you want it to or not. Time takes it all, time bears it away, and in the ens there is only darkness. Sometimes we find others in that darkness, and sometimes we lose them there again."
>Stephen King<
"We all live in a house of fire. No fire department to call. No way out. Just the upstairs window to look out of while the fire burns the house down... with us trapped, locked in it."
>Tennesse Williams<
the real story aint pretty.
Det var inte okej att jag insjuknade som 13åring.
Men det värsta är att allt höll i sig tills jag nu som 18åring inte vet hur jag
ska kunna ta mig ur det. Ett stort träsk utan botten.
Jag vill inte ha sympati, men hur ska jag berätta sanningen utan att
det framstår som just det. Är det bättre att vara falsk? Nja, NEJ.
Jag är inte lika vacker som första anblick kan föreslå.
Tvärtom. Jag tillhör en av de äckligaste klasserna i samhället
som inte bor på gatan eller är lite halvt bakom. Inget illa menat
men vafan.
Fuck it.
Gå och dö.
I en skola långt, långt borta.
Det blåser och någonstans i något träd faller snön från trädtopparn.
Det rör oss inte.
För här finns det inte.
När andra i avångsklassen har julmiddag med lärarna, en tradition sen länge. Finns det dem.. oss.. som inte ser tillträdet. Inget för oss, vem som gjort valet vet ingen. Men vi är inte där. Och ångrar oss nog inte heller. Vår plats är ute i korridoren, på golvet. Här spelas nostlgisk musik och löjliga skratt hörs.
Julen är officiellt här om en veckas tid, men det känns inte. Kanske för att julen ska vara en tid av glädje och just nu infinner sig ingen hos mig.
Kanske snart, kanske aldrig igen?
Jag vet inte. Allt jag ser just nu är 4 trötta ögon och 20 frusna fingrar.
Ha en fin jul. puss.
the heart is a lonely hunter.
ensam idag.
eller ensam igår?
tiden står still för jag har ingen riktig uppfattning om vad som är verkligt eller ej. ibland kan verkligheten visa sig vara en dröm, så när jag slår upp ögonlocken är jag förvirrad och undrar om det är nu jag egentligen drömmer.
konfunderad? ja, jag med.
en drömmare önskar om en sak, en vaken människa något helt annat. och därigenom rubbas mitt sinne för vad jag egentligen ser framför mig. i hopp eller ej. vad är verkligt och vad är fiction. har jag kanske till och med hittat på hela min tillvaro?
vad är egentligen det mest rationella sättet att hanskas med insikten om hur allt du trodde var sant, allt du trodde var du bara är en stor fasad. du har ingen koll. så därför är det lättast att lista ut när ens eget mörker omsluter varenda cell. att gå tillbaka till början och försöka lösa ut alla knutar därifrån.
men lyckas jag? nja.. mjo. eller nej, jag vet faktiskt inte. för även om jag står still fortsätter omvärldens klocka att ticka. jag förlorar.
ensam idag.. eller ensam imorgon?
13:49
Vill men kommer ingenstans.
En förbannelse eller bara ren och skär karma?
Alla har olika teorier angående varför allt och inget händer.
Slumpen är min.
Inget är förutbestämt och vi kan själva heller inte
påverka ett jävla skit av vart vårt liv tar vägen.
Om vi verkligen hade kunnat det så hade varenda
själ här i världen varit lycklig.
Det är de knappast.
Vi är för beroende.
Varesig vi erkänner dte eller inte, så är alla beroende.
Missbrukare är vi allihopa.
Slumpen avgör våra förutsättningar.
Slumpen avgör vårt humör, och
du har ingen kontroll.
too much too soon..
Att jag inte kan släppa allt?! Nej, därför att då vinner dem. Jag kommer bära med mig mitt liv just därför att det är mitt och jag vill inte att historien ska upprepa sig.
chokladmuffins. röda marlboro. evanescence.
Bullarna ska beräknas vara klara ungefär när mamma kommer hem från Maxi. Hon köper cigg till mig, ibland är hon snällare än vad hon borde vara. Med tanke på att jag hostar som ett fån och inte varit i skolan. Jag borde inte få ha det så här bra i helvetet.
En del av mig njuter verkligen just nu. Men bara en del. För resten av mig är redo för att hoppa av en bro. Istället sitter jag här och skriver. Försöker hålla mig själv i schack. Att inte gå den vägen jag egentligen redan banat.
Jag har slutat ta mina tabletter. Inte bra, men jag stod helt enkelt inte ut med det faktum att jag behöver tabletter för att klara av vardagen..
En helt vanlig måndag.. för mig.
De flesta av oss elever där ute är överlyckliga.
Alla utom jag känns det som.
Vilket är totalt ologiskt, ja jag vet.
Istället för att masa iväg mig på den sista SvB lektionen ligger jag hemma i min säng och stirrar. Japp. Här ligger jag likt en psykopat och bara stirrar och ser faktiskt inget konstigt med det. Inte heller blir jag förundrad när jag plockar upp den sista Harry Potter boken och börjar läsa den.
Nu däremot! Nu är jag skeptisk mot allt detta. Men den nya sysslan blir inte mycket bättre. Pimplar Kan Jang och räknar kalorier. Ähe, nu ska jag nog ta mitt kaffe och pack. Detta blev inte bra, men en helt vanlig vardag.
Destro.
Jag är inte rädd. Bara realistisk. Och kanske lite neurotisk..
Han ber om en paus, jag säger nej. Behåll mig eller åk hem. För jag kommer inte vänta, inte i fem minuter till. Istället för att låta honom svara kämpar jag mig loss, tar en cigg.. springer ut.
Klockan är halv 2 på morgonen. Söndag. Kylan biter sig fast i mina kinder men istället för att tända ciggen går jag runt stenmuren. Böjer mig fram och spyr upp alla känslor som jag egentligen inte vill känna.
Väl inne i värmen igen, slutar vi prata. Allt som finns kvar är att vara fysiskt agressiva mot varandra. Hela natten, tills sängen inte längre går att vistas i.
Jag har blivit destruktiv på en helt ny nivå..
Men jag stoppar det inte.
friends with benefits
Ett ex, en pojkvän, ingen bästa vän utan bara en walk of shame lite efter 7 i morse. Ungefär så blev min utgång igår. Dock var det enda som kändes normalt att vara ute UTAN min pojkvän. Tecken?! Jo, tack. Men klarar jag av att se sanningen eller är det bara något som kan finnas i ögonvrån?
Jag vill vara mig själv, i denna situationen. Men jag är inte typen som håller på med flera så här "aktivt". Speciellt inte när det finns så många starka känslor.
Pojkvännen kommer ikväll.. det blir som det blir. Och det kommer han inse, jag är inte diskret.. Och jag har han andra under kontroll. Men har jag mig själv i samma fack?!
all i want is friends with benefits
The last song.
Fool me TWICE, shame on you..
Aldrig mer. Jag tar ett löfte. Släpp aldrig någon nära, fast att jag så gärna vill. Har alltid velat, men väljer alltid fel folk. Eller jag tror att de är rätt, sen tror jag att de är fel. Tror en jävla massa hypoteser för jag vågar aldrig veta säkert. För om jag vet, kan jag lika gärna säga det högt. Allt som tas upp av den kalla vinterluften och blandas med min cigarettrök blir till verklighet.
Verkligheten är något som vi alla försöker fly från då och då. Jag gör det i stort sett hela tiden. Vet inte om jag lever i en fantasivärld eller min borderlinesjukdom. TikTok, time will tell. But only if I'll let it!
Synd, hade hellre haft dig.
Ibland blir allt svart. Men oftast är det grått och suddigt, som att vara fast i en tjock dimma. Eller är det bara cigarettröken jag ser som kommer ut från mina separerade läppar? Om jag ska vara ärlig kommer jag nog för alltid ångra beslutet som jag snart kommer tvingas ta. oavsett vad jag väljer. Om jag inte alls väljer, men jo, även det kommer jag ångra. What if?
It's the ABC in growing up.
Jag har antagligen gått fel håll i hela det här med att växa upp. Det som de flesta går igenom tar jag mig förbi först nu, och det som för mig var en självklarhet som 13åring är fortfarande en omöjlighet för de flesta i min ålder. Så antingen försöker jag passa in, eller så gör jag som 13åringen i mig hade gjort. Men vad sägs om att skita i både de alternativen och bara göra vad som känns rätt för stunden. Leva på impulserna som hållt mig upp så många gånger förr. Eller så faller jag tack vare dem som så många gånger förr..
Det finns inga enkla svar. Bara förödande konsekvenser. 
091201
Vet inte vem det är som jag saknar.
Men något fattas.
Trygghet, Tillhörighet, Samförstånd.
Men var, när och hur?
Den riktiga frågan vågar jag inte ställa. Varför ställa allvarliga frågor när de ändån bara uppfattas som retoriska?! För jag vet inte svaret. Kommer kanske aldrig veta. Är kluven i två delar. En sorg som ätit upp mig innifrån eller en som jag var med och skapade idag.
Frågan jag inte vågar yttra högt är från vem jag kommer att få dessa saker från, eller rättare sagt vem jag VILL ska uppmärksamma dem. Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag vill ta kontakt med det svaret oavsett i vilken riktning det skulle gå.
Åt ena hållet kommer det vara en besvikelse för mig själv. Jag kommer gjort som alltid förr. Faller för det som jag tror är nödvändigt men glömmer vad som är viktigast, min egen vilja. Det andra är att jag kommer aldrig släppa murarna oavsett vad som händer i framtiden. Då kommer striden om jag verkligen vill vara jag utan att visa mitt inre. Det tredje alternativet duger inte. Det är en person jag aldrig tar för givet men som inte får den beröm den förtjänar. Och därför litar jag så pass mycket, eller rättare sagt, jag litar så pass lite på mig själv för att vilja ha med denna på listan.
Tar en cigg och känner att frosten börjar gro över hela mig. Hela jag värker, ända innifrån och ut. Jag är förvirrad, snurrar fast jag står på samma ställa med lite mindre kvar av ciggen. Hetsröker i panik, hör skogens nattljud. Panik! Men för vad?!
