Johanna-Sofie

Har gjort upp en tillfällig plan om att plugga kvällskurser om arbetslösheten kickar in nu i april. Det vill säga om jag inte får förlängt. Men nu när jag satt vid datorn för att arbeta med CV:t så hittar jag även mina gamla texter. De blev skrivna för säkert mer än ett år sedan men sugen bara rinner igenom mig. Jag vill!

Jag vill skapa igen, bilda meningar och därigenom liv och händelser.

Berätta, förklara och bearbeta.

Vad är jag, vem är jag, var är jag?

Jag har beslutat nu att kapa banden. Iallafall med mina föräldrar. För tillfället måste jag, för annars vet jag inte i vilket svarta hål som jag kommer att hamna i. Jag har inte råd med det. Dessutom, varför skulle jag tvingas radera allt mitt arbete med att gå vidare, att bli en bättre person än den jag var innan.

En som ljög för att må bättre. En som smög runder och sysslade med helvetets all skit. En som grät var kväll för att hon inte dög.

Nu förtiden gör jag endast det när jag träffar dem. Men jag har kommit till insikt. Min far kommer aldrig att vara stolt över mig, nöjd med den person som jag är. Och jag kommer aldrig sluta ta åt mig av hans kritik.

Det är över. Jag har en hyresvärd och en chef, inte en far. Jag har ett sjukt förflutet, inte en mamma. Jag har en lillasyster som kommer i kläm.

Det var allt.

.. kommer jag att ha ihjäl dig pappa.
jag är inte din dotter. du har aldrig behandlat mig som en.
du lärde mig aldrig vad som var rätt och fel.
det enda jag visste säkert var att jag var en del i ditt misslyckande.

du berättade för mig när jag var liten att du inte var lycklig.
jag tog på mig skulden.
du gav mig din sjukdom. och jag visste inte att det var fel.
du hade ju inte lärt mig.

du lät mig andas in giftiga röker. du lät mig sno din vodka.
och nu får jag soppa upp mattan igen.
för att du fick i dig för mycket.
jag teg. för det hade jag lärt mig.