Johanna-Sofie

Ironiskt att jag har ett inre lugn som inte bryter för något när hela livet går käpprakt åt helvete. Är det tryggheten som skapar lugnet eller överlevnadsinstinkten? Eller så börjar man fundera på hur fan livet sett ut tidigare, om glansdagarna är över var de verkligen så glansiga? Jag spenderade mina år med en cigg som sällskap på vägen ifrån.. hela tiden från något, aldrig mot.

Börjar tvivla på detta som folk kallar lycka. Det finns inte, aldrig ren och skär lycka. Det är ett påhittat ord som glamoriserar ett ord som redan finns. Lugn.

Allt är relativt. Vi lever våra liv under ett konstant jordskalv. Att slappna av och ta in, se utifrån ett annat perspekt, att lära sig uppskatta de små sakerna. Få gör det, många strävar efter en självbild som inte ens existerar i drömmar. Men när man står under ett metaforiskt vulkanutbrott och bara känner den totala lyckan. Kanske är det då man har släppt idealet, sänkt det till konkreta saker du redan uppnått. Det enda tillfället att stå stilla, acceptera att allt annat skakar våldsamt.

Även när du själv skakar våldsamt, av chock och adrenalin. Av förnekelse och insikt.
Du blir svagare än svagast när resten av verkligheten faller samman.

Men när det finns en punkt, mörk eller ljus, det kvittar.
Men den är stark, den är säker, då kvittar det hur söndersliten du är ..
Det är i de tillfällena som du får styrkan att stiga till en högre individ.

varför ska detta alltid hända. det borde inte vara mitt problem.. inte min skuld att bära. men vad gör man, vända ryggen till och kanske skapa värre problem. alltid när allting håller på att gå tillbaka till det vanliga och man är riktigt nöjd med sig själv. då.., alltid då hittar dem tillbaka.

ibland tror jag det är ödet men sen ibland tror jag det är otur. och just nu vet jag inte vad jag tror.
jag skulle kalla det karma, ..och skuld ..och framför allt plikt och förlust.

minnen kan verkligen förvränga synen ibland, men bilderna som finns visar baksidan och det som minnena döljer. sanningen.. idag har jag ingen aning om vad min egen sanning är och ännu mindre andras. för de förvränger en till en helt annan person ibland och då är det omöjligt att hitta tillbaka.

Jag vill ha något att skriva om, jo klart jag vill. Men jag hittar det aldrig nuförtiden. Allt står still så fort jag sätter mig ner och ska göra något. När jag istället stänger av alla apparater och möjligheter så sätter allt igång igen. Men det är bara surr.. Ett enormt buzz genom hjärnbalken på mig. Kan inte urskilja ord från mening eller känsla från minnen.

Jag är trött på det. 

Kan inte ens röka, inte träna .. inte heller må riktigt bra.
För det går inte att slappna av och koncentrera sig. Sjukt irriterande.

Vill bara åka bort, försvinna på en evigt lång strand och bara låta tankarna springa sina varv tills något inom mig klarnar. Terapi är vad det kallas. För det där med att sitta i en röd lädersoffa har jag testat. Och vet ni vad.. allt jag lärt mig var att jag hade rätt till vad jag kände.

Surprise, surprise.

Hon ville så gärna leva som en ängel. Hon ville vara odödlig i livet. Fascinerades av allt som var fel och förstört. Hennes ambition var inte vacker så därför var inte hon det heller. Hon gillade saker som var förstörda men passionerade, det var det enda hon kunde relatera till. Alla dras till något de kan känna igen sig i. En känsla de känner igen, något de bär inombords. Det kan vara glädje, lugn eller sorg.

Vi fantiserar om saker som vi vill vara en dag. Hon fantiserade om döden, vad som skulle hända innan, under och efter. Och hon kämpade hårt. Men ingen lade någonsin märke till hennes dröm, hennes kamp.

På så sätt var hon sin egen djävul. Hon förstörde sin fantasi för den var inte accepterad.

Var nyårshelg är det samma sak.. Jag själv med mat och filmer. Den enda sysselsättningen är att smsa folk utan att få svar, röka någon cigg i desperation. Och försöka stöta bort familjen bäst det går.

Detta året var jag så trött att jag hittade en ny sysselsättning. Tända lågan under handleden och glömma att andas. En kick som aldrig kommer svika mig. Vart jag än går i livet så följer denna ovana med mig. Jag försökte göra mig av med den, men jag börjar undra om jag verkligen försökte på riktigt. Att jag endast gjorde det för utstrålningen av att kämpa någon kamp som folk kan respektera, sympatisera. Vilken hycklare!

Som en annan missbrukare kämpar jag aldrig tillräckligt förrens jag ser något jag verkligen kan vinna på det.

Jag har börjat fundera. Om man lever olika liv eller med olika personligheter. Kan du någonsin känna dig hel då? En halva är aldrig en hel, så hur skulle en människa utan sin hela kunna vara sig själv? Vet vi vem vi är egentligen eller är vi alla kameleonter till omgivningen. Det går inte att vara en självständig individ när hela världen försöker få dig till att vara någon annan än vad de vill att du ska vara.

För att vara sig själv måste man leva endast efter sina egna val. Men för en människa att leva ett isolerat liv är samma sak som en självald undergång. Vårt psyke klarar inte av att leva själva, och vårt känsloliv klarar inte av att vara i fel omgivning.

Så vilka odds har vi egentligen på att vara hela, på att vara oss själva?
Vilken chans har vi att överleva i en värld som inte är vår?