inget mer..
en börda är vad jag känner mig som just nu.
mitt huvud tar kål på mig men trots det kan ångesten överrösta
smärtan. jag ber mamma om hjälp men allt hon gör är att sucka
och jämra sig.
som att jag ska vara medveten om hur många omvägar jag
tvingar henne gå bara för min skull.
för att jag ska veta hur självisk jag är.
andetag som fyller mörkret.
här i mörkret är jag säker.
med stängd dörr och ögon som blundar under täcket.
då slutar huvudet bulta men ångesten förhandlar
fram förnuftet och skuldkänslorna i mig.
men mina andetag gör mig säker. de håller kvar min
kropp från att flyga ut i omedvetandet, de får mig att
inte tappa vem jag är i denna värld som gör allt för
att ändra mig..