Johanna-Sofie

Sitter ensam hemma nu ikväll. Kollar på en Harry Potter film och äter drömyoghurt. Känner mig .. besviken. Förlorade mot mig själv idag. Mot mina inre demoner. Morgonen började bra, väldigt bra faktiskt. Sen slog det. Mörkret. Det där läskigt klibbiga som sen gör att jag ställer in alla planer, låser in mig och bara låter tårarna forsa.

Utan direkt anledning. Med ett hårt tryck över bröstet som inte försvinner förrens 3-4 timmar senare.



Då kanske jag ska påpeka att jag fick svårt att andas tidigare i veckan bara av att vara ute bland folk. Känner mig inte helt stabil i min egen kropp när allt snurrar och kryper i mig av att göra vardagliga saker.

I natt drömde jag att jag blev mördad. Det var en lång följd av rädsla och ovisshet. Men jag visste hela tiden att jag hade inget val, utan bara sköt fram det oundvikliga. Till sist kom slaget. Men det räckte inte, jag kunde fortfarande stå upp. Jag kände blod och tårarar rinna från mitt ansikte och de bara benen var täckta med lera. Tjock och kraftig lera. Torkat blod. Ja, jag nästan kunde lukta det. Mina mördare gjorde narr av mig. För även de visste att den katt-och-råtta lek som vi nu lekt endast hade ett slut, och det slutet skulle komma nu. Precis när som helst.

Den kom. Dödsstöten. Och det var nu det obehagliga började..

Jag kände mig själv falla till golvet, som var gjort av gammal trä. Hörde mina andetag, slappnade av och kände. En känsla av befrielse. Som att något frigjorts i mig så att jag kunde andas. Jag minns att jag tänkte en tanke medans min syn för var andetag blev mer suddig och min kropp domnades bort. Jag tänkte att nu tar jag mina sista andetag. Och känner det som jag hade behövt känna när jag levde.

Jag dog helt stilla i drömmen. Jag var jag och jag lät mig själv dö. En stund därefter vaknar jag.
Utan rädsla, men fylld med obehag.

Jag kunde släppa min sköld av perfektion, bara för att bli helt kär i dess brister. Rädslan inför ensamhet försvann med tiden då jag började bli besatt av fel och brister. Hos mig och andra. Fikserad och manisk. En identitet som jag inte tidigare utforskat.

Beroenden, eller en del av personligheten. Rökare, utseendefixerad, krävande eller hysteriskt. Vart går gränsen för att dessa ska vara postitiva/negativa. Eller ligger kurvan i hurvida situationen råkar se ut där de uppstår.

Förvirrad och bortkommen i det egna hemmet. Illamående smärta som kommer från egna handlingar, vem finns då att beskylla? Ingen och allt.

Tröttheten är slående. Nästan förlamande.