mirror, mirror, on the wall. who's the greatest of them all?

Jag var säker.
Så jävla nöjd över att äntligen, 
kanske,
så med lite tur blev det nu rätt.

Som vanligt, kommer det tillbaka.
Han gjorde fel, och jag vill inte släppa
tillbaka, inte gå tillbaka till gamla tårar.
Vill släppa in nya skratt istället.

Konversationerna rullar på som de
nätterna då vi satt uppe till 5 och kedjerökte.
Tills ögonen sved och läpparna var förstörda.

Idag är mitt hjärta så blockerat att jag
ibland måste kolla så det finns kvar.
Hans slog fortare än någonsin,
och med orden:
"om du går nu skulle jag bli förstörd"
stannar han mitt.



forever was in your eyes.

Det var fel. Allt var rätt.
Men samtidigt så fel.

Alla världar krossades samman till en.
Jag växlar, likt en scitsofren.
Hör inte hemma, men passar in överallt.
Tappar fästet, tappar mig själv.

Eller var jag någonsin mig själv?
Kanske sänker vi oss till standarden som passar.
För sakens skull.
Ser ett steg längre, och agerar.

Allt var rätt. Då och nu.
Men överallt lyser röda stoppljus.
Fast likt en ren i strålkastarljuset.

Aldrig vad jag önskar. Aldrig perfekt.
Närmst jag någonsin kom ..
Då lös ambulansen.

Jag vägrar acceptera.
Jag är bättre.
Även om jag bara måste lära mig tro på det med.


have you ever confused reality with a dream?

Jag gråter i vändningar. Tvingar tillbaka varje uns av vätska som
försöker tränga sig ut. Jag vill inte. Kvider av magsåret som jag känner
bildas. Ja, jag känner det verkligen.

Jag hör hatet vart än jag går. Om det så är en klarblå himmel eller en
av de tre rösterna i mitt inre. Hatet. Inte självhat, missförstå mig inte nu.
Det är sjukt hur mycket människor kan hata, och ännu mer fel när de
låter det gå ut i fel riktning. När oförtjänande individer får ta smällen.
Det mest tragiska är att gärningsmännen inte ens får dåligt samvete.

Jag är trött på att ses som den med problem. Kämpar tills jag blöder.
Mot förbättrning, mot acceptance. Kommer ingenvart. Ingen ser kampen,
alla ser förlusten. Livet må aldrig ha varit rättvist. Inte för någon.
Men detta är löjligt.

Jag trodde jag var klar med att gråta.
Jag trodde jag var klar med allt.
Men de kan fan aldrig släppa taget om flickan de såg ner på.