c'est horrible
En dålig dotter.
Och världens okänsligaste syster!
Igår var en helvetes dag. Bråkade med allt och alla och såg hur jag sade och gjorde vad jag inte borde ha gjort.
Men det värsta av allt var att jag inte hörde av mig till Em. Skuldkänslor, jo sant. Men hur mycket det än tar emot kom ine ens tanken till mig. Var så upptagen med att hålla mig borta från rälsen.
Jag trodde nämligen att jag såg honom.
Och jag flydde. Sprang tills benen vek sig och jag trillade ner för kullen och fastnade i stängslet.
Nu är det en ny vecka med starka mål.
Jag känner att det gör ont men gillar det. Älskar det nästan. Illamåendet är en välkommen vän.
Och hur fucked up låter nu inte det?!
19timmar är gjorda och nu satsar jag på 50.
konfunderad och förbannad:
Föräldrarna har två döttrar.
När 18åringen piercar överörat för sina egna pengar när
hon vill förändra något blir föräldrarna duktigt förbannade.
Hon gör dock detta istället för att pierca tungan och tatuera sig.
Däremot betalar de för att 14åringen sja få pierca naveln. Något
som 18åringen själv aldrig fick när hon var 14. 14åringen piercar
sig dessutom inte för sin egen skull utan pga grupptrycket som
styr.
Hon är rädd för att vara ensam och då försöker föräldrarna göra
allt för att skydda henne. 18åringen har alltid varit självständing och konsekvensen
av detta gjorde att hon blev väldigt innesluten i sig själv. Distansen mellan
henne och föräldrarna slutade i många ouppklarade dispyter.
14åringen ska börja 8:an men kan fortfarande inte gångertabellerna
som man lär sig i fjärde klass. 18åringen kämpar med MVG uppgifter
men får förfrågan varför hon bara fick VG i idrott när det bara är att springa
runt lite.
18åringen vänder sig för bekräftelse till shopping och bantning, och ses
som oansvarig och opålitlig, kanske till och med lite korkad. Manipulativ är
inget ord hon aldrig blivit kallad. 14åringen gör vad alla kompisar gör;
löshår, lösnaglar, navelpiercing, för mycket smink, och exprimenterar
med maten.
18åringen ses som aggressiv och egoistiskt.
14åringen som känslig och älskvärd.
Ser ni skillnaden som uppväxten gjort med dessa två systrar som egentligen
är av samma skrot och korn? Och att detta händelseförlopp antagligen
kommer följa dem under resten av livet..
trust:
Hur ärlig är människan av naturen?
Vi har alla instinkter, olika tillitsfulla visserligen, men alla har den.
Instinkten säger till oss att skydda oss själva mot allt som kan skada. Vad som skadar tonåringar och unga mest är andra likasinnade.
Alla har blivit svikna någon gång. Det är oundvikligt. Men när blir det oundvikligt för instinkten att påverkas av rädslan? Vad jag vill komma till är; när slutar man lita på omgivningen just därför att instinkten säger att de faktiskt har valet att såra en, djupt.
Och när man väl har slutat lita på omgivningen, kan man då vara sig själv? Hur mycket visar man för sina vänner, och vilka hemligheter skapar man igenom denna konsekvens?
Jag tror att ju fler hemligheter man har ju fler delar man. I alla fall med de som står en nära.
Har du några riktigt mörka hemligheter är det dem du skyddar med livet, det är din svaga punkt. Men de små-hemligheterna som att du snattat lite då och då, de har inte så stor betydelse längre. De kan inte skada dig, så därför vågar du vara lite mer givmild med det och känner samtidigt en tygghet att du faktiskt har berättat något som borde vara hemligt.
Men släpper aldrig in någon.
Inte på djupet.
Hur ärlig är jag, hur mycket ljuger du?
Kan man lite på en annan om man väl börjat tänka i dessa banor?
Kanske, kanske inte..
glaset är halvfullt
vad karaktiserar en pessemist?
är det att man fokuserar på de negativa sakerna
istället för de postitiva, kan det vara så enkelt?
för då är jag alltid pessemist när det gäller ekonomi.
har suttit och klurar på vad jag kommer tjäna ihop
ni i sommar, och vad jag förlorar på att inte arbeta
på fredagar. jag tänker inte på att att summan jag
får in är 6 gånger så stor som den jag förlorar. för
jag går ändå och tänker på det konstant, och eftersom
att jag kan få de pengarna struntar jag totalt i att
jag kan få lång-helg varje vecka. och slipper den
jobbiga fredagsfikan.
allt annat räknas bort just för denna lilla faktor.
jag kan jobba, men väljer att ha ledigt.
jag hade kunnat ha lite mer fickpengar, jag hade kunnat
shoppa det ena och det andra.. blablabla.
ni känner igen gången, wordvomit, som lindsay i mean girls
säger.
VARFÖR SKA GLASET ALLTID VARA HALVTOMT NÄR
DET KOMMER TILL PENGAR?
hur långt är vi villiga att gå för att uppfylla andras kriterier?
vart är jag påväg?
kommer jag någonsin acceptera hjälp?
skolkar. hatar mig själv för mycket för att kunna gå ut.
spenderar de sparade slantarna på cigg. spyr. sitter i
duschen med kläderna på. hatar mig själv ännu mer.
det fungerar ett tag, efter vin, otaliga cigg, och några sidor
lästa ur en bok om missbruk. spyr igen.
hatar fortfarande. kollar klockan och planerar när jag
senast måste ha sopat igen alla mina spår.
för mig att det svårt att bli frisk därför att jag har mycket
lättare att acceptera en sjuk tillvaro än en frisk.
varje dag är en kamp. det är en utmaning att resa sig upp
bara för att slås ner igen vid instinkten om att jag fortfarande
är jag.
varför ska det vara så lätt för vissa att leva när det är
så svårt för andra. föds vi verkligen alla med lika vilkor?!
och borde vi inte sen få vara dem vi vill vara, så varför
får jag inte lov att vara sjuk på mitt sätt. för det jag håller
på med nu, är någon annans.
min värld är vimmelkantig.