inget mer..




en börda är vad jag känner mig som just nu.
mitt huvud tar kål på mig men trots det kan ångesten överrösta
smärtan. jag ber mamma om hjälp men allt hon gör är att sucka
och jämra sig.

som att jag ska vara medveten om hur många omvägar jag
tvingar henne gå bara för min skull.

för att jag ska veta hur självisk jag är.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback