Oktober 2013
we are all victims of our own mind
20130929
20130909
..
Tysta hjärtslag.
Såg mig själv ligga där.
Det är mörkt där jag befinner mig,
men lång bakom mig lyser något starkt.
Jag ligger på kolsvart asfalt och är drypande blöt.
Jag tror det är soluppgång
och att jag tidigare krälat mig upp från ett vattenbryn inte så långt där ifrån.
Jag chippar efter luft likt en strandad fisk.
På min lätta solbrända kropp har jag en blommig klänning,
blå blommor på en rosa bakgrund.
Krampar mer och mer samtidigt som ljuset bakom mig blir starkare.
Det är då jag känner hjärtslagen.
De slår hårt, de slår långsamt.
Bestämt kan man säga.
Jag kallsvettas, känner att något är fel.
Får insikten om att nu dör jag.
Kommer på mig själv med att inte vara rädd för döden
utan fokuserar på denna obehagliga rytm som mina hjärtslag nu skapat.
Osammanhängande och frustrerande.
Fullkomligt skräckinjagande.
I ett ögonblick av lugn i min bröstkorg försöker jag söka mig trygghet
i form av en varm famn.
Jag finner det jag söker, men ej utan de dödande hjärtslagen.
De är kvar och nu ännu mer osammanhängande.
Jag är rädd.. skakar men gråter aldrig.
Bara fortsätter chippa efter luft och håller en god min.
Mamma lärde ju mig alltid att se samlad ut, oavsett situationen.
Oavsett situationen..
Jag blundar.
Accepterar att nu är det över.
Känner mig svag.
Känner varenda hårstrå som finns på min kropp.
Jag skakar med var slag i bröstet.
Faller ur famnen, i rytmiska vågor faller jag.
Landar, och känner inte asfaltens hårda bemötning.
Helt plötsligt är allt tyst.
Och ljuset som en gång var så starkt är nu på väg att försvinna ur sikte. 
Om det som var och aldrig kommer bli igen.
Vi gjorde slut.
Jag gav upp när han var redo att kämpa.
Han gav upp när jag kämpade.
Jag föll.
Tog tillbaka alla känslor jag tidigare haft
om mig själv.
Oduglig. Inkompetent.
Och äcklig.
Flydde till min bekväma
patetiska värld.
Nu är jag fast i ångans limbo.
Men vad är det jag ångrar egentligen?
Tar fram den enda bild som jag har
på oss två.
Ångrar att vi aldrig tog fler.
Det gör ont.
Det bankar och slår inom mig.
Jag vet att jag vill gråta,
men för detta
har jag inte fällt en enda tår.
Känner paniken som stegrar.
Oron, ångesten.
Trycka bort allt som en gång
gjorde mig lycklig.
Svullen och rödflammig kletar jag på mascara
innan jag tar en klunk vin.
En timme senare är jag på det igen.
Kysser en annan och känner kärlek.
Tänker på honom och känner sorg.
Funderar på mig och känner förtvivlan.
Eller var detta bara en lögn?
Då jag i verkligheten blivit ett tomt
narcissistiskt skal.
En känsla lika horribel som vacker.
Ångest.
16 timmar sedan.
Det var samma blick som jag sett förut.
Det var samma enutiasm i leendet.
Som om vi träffats i ett tidigare liv och nu hittat tillbaka till varann.
Jag dras in till ett mörker inom mig själv.
Hittar något som jag en gång var.
Dras in av hans fokuserade ögon, som säger tusen ord utan att yttra ett enda.
Skelett från förr visar sig.
Även om det bara är en gnutta.
Det räcker.
Ölen fortsätter att drickas,
Ända fram till det ögonblick där jag backar.
Min verklighet blir verklig igen.
Då jag undrar hur den lyckades bli sådan.
Skräckslagen av att ha hittat något.
Något i mig själv som jag för längesedan förtryckt.
2011-06-08
Det bubblar upp. Jag är uttråkad så sätter igång att sminka mig. Jag är inte lik mig själv men samtidigt är det mitt andra ansikte jag ser i spegeln. Eyeliner och ögonfransböjare.. allt ska på. Ett djupt andetag och jag tänder en cigarett. Intalar mig själv att jag står stadigt, inser samtidigt att jag hoppar på ett ben och försöker balansera, få någon sorts jämnvikt.
Som min vän Emelie har uttryckt det.. Som om en liten version av mig har lämnat kroppen.
Regnet piskar mot rutan, telefonen ringer. Men inga ansiktsuttryck förändras. Jag är sluten. Mitt andra jag är nämligen det. Det bryr sig inte om rätt och fel. Utan endast om impulser och nyfikenhet.
Jag blir överväldigad och låter vattnet rena mig igen. Svart, grönt och rött.. färgerna blandas i vasken och mitt ansikte har långa svarta ränder över sig.
Frågan är ju nu .. vem fan är mitt vanliga ansikte?
juni 2011
Och när jag den dagen står hemma i köket. Håller på med disken, en helt vanlig och nödvändig hushållssyssla som nu är min plikt, slår det till. Rastlösheten. Jag vill utforska min nya upptäckt. Att vara fri och trygg. Kasta mig ut i världen och bara se vart jag landar. Eller vart jag faller.
Som en tonåring som ska utforska sitt eget jag på nytt. Där står jag nu, på samma punkt som när jag var 14, men med helt andra förutsättningar. Tankarna spirar vidare. Jag kan göra det ena och det andra, om jag bara sätter bollen i rullning och fokuserar. Det är en sak jag är övertygad om.
Sidobollen slår dock ännu hårdare i tinningen. Min önskan med mitt liv då? Att rädda en förvirrad ung själ? Om jag inte gör det.. Vem kommer då rädda min syster .. ?
sunday glory.
Jag vill skapa igen, bilda meningar och därigenom liv och händelser.
Berätta, förklara och bearbeta.
Vad är jag, vem är jag, var är jag?
grey area.
Sluta Johanna, det löser sig. 
Och ja, min far är stolt över mig. Jag jobbar för mycket..
söndag 6 februari.
En som ljög för att må bättre. En som smög runder och sysslade med helvetets all skit. En som grät var kväll för att hon inte dög.
Nu förtiden gör jag endast det när jag träffar dem. Men jag har kommit till insikt. Min far kommer aldrig att vara stolt över mig, nöjd med den person som jag är. Och jag kommer aldrig sluta ta åt mig av hans kritik.
Det är över. Jag har en hyresvärd och en chef, inte en far. Jag har ett sjukt förflutet, inte en mamma. Jag har en lillasyster som kommer i kläm.
Det var allt.
en dag..
jag är inte din dotter. du har aldrig behandlat mig som en.
du lärde mig aldrig vad som var rätt och fel.
det enda jag visste säkert var att jag var en del i ditt misslyckande.
du berättade för mig när jag var liten att du inte var lycklig.
jag tog på mig skulden.
du gav mig din sjukdom. och jag visste inte att det var fel.
du hade ju inte lärt mig.
du lät mig andas in giftiga röker. du lät mig sno din vodka.
och nu får jag soppa upp mattan igen.
för att du fick i dig för mycket.
jag teg. för det hade jag lärt mig.
1756.
Och ibland hittar du dig själv just här. Där endast andetagen sakta försvinner. För i världen, där är du liten, nästan obetydlig faktiskt. Oroväckande vad som krävs utav dig när du ändå bara är just du. Obetydlig. Utan eller med kraft det spelar liksom ingen roll längre.
Som att befinna sig i limbo.
Imorgon har jag ett möte med skolan. Sista mötet. Och jag vet om att det inte kommer gå bra. Samma magvärk som dyker upp när jag tänker på hur denna jul kommer sluta. Vilka skrattar och vilka gråter. Men mer, på vilken sida kommer jag stå? Eller är det rent av på grund av mig som de blå sirenerna kommer att tjuta.
Jag vet inte. Men min magvärk säger att detta kommer sluta illa. Och det kommer vara obetydligt. Alla dessa år och alla dessa människor, de betyder ingenting. För de finns inte kvar och kan inte bevisa varför de var värda att bevaras. Tyvärr.