a new dawn.

I'm only fooling myself.
This isn't how it's supposed to be.



Ibland kan man gå för långt.
Ibland går man inte tillräckligt långt.


Den senaste veckan har jag gjort båda dessa saker. Just sådär ordagrant.. vet egentligen inte vad jag ska säga mer än att något händer. Några pusselbitar faller på plats. Eller har de alltid varit där, och det bara är jag som har satt dem på fel plats?

Sannolikheten för båda alternativ är stor.

Det enda man inte ska göra är att reflektera över det för mycket. Uppmärksamma skillnaden. Javisst, men sen räcker det. Njut istället av tillfället som har uppenbarat sig. Och få det att hålla så länge som möjligt!


Hjärtat, jag kommer vara här för dig när vi båda tappar alla pusselbitar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback