i miss the tingle. i miss the coldness.

Jag saknar min svaghet, och min smalhet. Det fanns inga bekymmer i världen för jag var nöjd med mig själv. Och omgivningen hade ingen påverkan eftersom att jag då inte betydde något. Men nu har jag tydligen gett dem så mycket preoblem att de känner det är dags att ge tillbaka.

Jag bryter ihop under deras press. Jag hatar för vad jag gör med de som jag faktiskt bryr mig om. Men mest av allt hatar jag bara rakt igenom mig själv. För varför kan jag inte vara starkare än såhär. Jag hade satt upp murarna som ett skydd mot dem, så varför fungerar det inte. Varför kommer de in under huden på mig?!

Jag ogillar starkt personen jag har blivit nu.
Och det är något jag inte kan ta tillbaka.

Förlåt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback