låt det inte bli en tradition.
Ett år till med mig gråtandes och det blir verkligt.
De senaste åren har jag gått ifrån. Inte känt mig värdig alla presenter. Inte känt mig värdig mitt sällskap. Jag har gått ifrån för att brista ut i gråt och nervryckningar. Förra året spydde jag till och med hemma hos min kära mormor. Inte i år dock..
Istället ligger jag på golvet, ser bort mot den vita keramikskålen som sen ett år tillbaka varit det enda stabila och trygga i mitt liv. Men i år heljdar jag mig. Ser istället bort mot vågen, tårarna forsar och andningen är okontrollerad. Denna lilla sak, apparat, mekanism. Eller helt enkelt helig domedag. Den som styrde mitt liv, och styr fortfarande mitt liv i så pass många skeden att den alltid finns i bakhuvudet, den kan jag inte säga nej till.
Ställer mig upp, ser i spegeln som endast är upplyst med ett litet ljus. Hör skratt från andra sidan dörren, från en annan verklighet och ser på mig själv. För ja, det är jag som står där med plufsigt ansikte och förstörda blöta finkläder. Jag måste få veta!
Trött på att leva i ovisshet. Glädjen som jag inser efteråt är inte nog för att sätta ett leende på mina läppar. Men jag vill inte ha det så här för alltid. Så jag tar ett steg. Glömmer allt vad som en gång var jag. Hon som trånar. Hon som drömmer.
Jag har inga drömmar, bara en förvriden verklighet.
Jag vill inte ha, för jag kan inte få.
Jag får inte gråta, trots att jag innerst inne vill.
