Johanna-Sofie

vart är jag påväg?
kommer jag någonsin acceptera hjälp?

skolkar. hatar mig själv för mycket för att kunna gå ut.
spenderar de sparade slantarna på cigg. spyr. sitter i
duschen med kläderna på. hatar mig själv ännu mer.
det fungerar ett tag, efter vin, otaliga cigg, och några sidor
lästa ur en bok om missbruk. spyr igen.
hatar fortfarande. kollar klockan och planerar när jag
senast måste ha sopat igen alla mina spår.

för mig att det svårt att bli frisk därför att jag har mycket
lättare att acceptera en sjuk tillvaro än en frisk.

varje dag är en kamp. det är en utmaning att resa sig upp
bara för att slås ner igen vid instinkten om att jag fortfarande
är jag.

varför ska det vara så lätt för vissa att leva när det är
så svårt för andra. föds vi verkligen alla med lika vilkor?!
och borde vi inte sen få vara dem vi vill vara, så varför
får jag inte lov att vara sjuk på mitt sätt. för det jag håller
på med nu, är någon annans.

min värld är vimmelkantig.