trust:
Hur ärlig är människan av naturen?
Vi har alla instinkter, olika tillitsfulla visserligen, men alla har den.
Instinkten säger till oss att skydda oss själva mot allt som kan skada. Vad som skadar tonåringar och unga mest är andra likasinnade.
Alla har blivit svikna någon gång. Det är oundvikligt. Men när blir det oundvikligt för instinkten att påverkas av rädslan? Vad jag vill komma till är; när slutar man lita på omgivningen just därför att instinkten säger att de faktiskt har valet att såra en, djupt.
Och när man väl har slutat lita på omgivningen, kan man då vara sig själv? Hur mycket visar man för sina vänner, och vilka hemligheter skapar man igenom denna konsekvens?
Jag tror att ju fler hemligheter man har ju fler delar man. I alla fall med de som står en nära.
Har du några riktigt mörka hemligheter är det dem du skyddar med livet, det är din svaga punkt. Men de små-hemligheterna som att du snattat lite då och då, de har inte så stor betydelse längre. De kan inte skada dig, så därför vågar du vara lite mer givmild med det och känner samtidigt en tygghet att du faktiskt har berättat något som borde vara hemligt.
Men släpper aldrig in någon.
Inte på djupet.
Hur ärlig är jag, hur mycket ljuger du?
Kan man lite på en annan om man väl börjat tänka i dessa banor?
Kanske, kanske inte..