Johanna-Sofie

det är mörkt och regnar när jag tar mig ur bussen som
kört mig hem. men dte gör inget, för då ser man inte tårarna
som strömmar ner för mina kinder. det är kallt så man
märker heller inte skakningarna av frustration som utsöndras.

jag ställer sen frågan "är det du eller jag som är problemet pappa?"
och sen kommer de vanliga fumliga bortförklarande svaren.
jag försöker ge honom ett in men han tar det som ännu ett
påhopp "jag får känslan att jag är inget mer än en stor besvikelse"
.. det gör mig inget att du säger att jag är problemet i din värld,
jag säger ju öppet att du är problemet i min. för då gör vi
framsteg, och jag kan inte komma framåt ensam när du inte
kämpar med mig. tro mig jag har försökt.

det är kallt och mörkt och stökigt i rummet där jag sen söker min
trygghet. de är besvikna för att jag gett upp på att försöka ikväll.
och känner allt, det trycker och jag gråter mer.

hur kan ni vara så känslokalla. jag bryr mig ju så äckligt mycket.
jag hade inte skärt, gråtit, skrikit, spytt eller skakat så här om
jag inte brydde mig. se att jag skriker med min kropp "älska mig"

...

jag var liten och grät mig själv till sömns.
grät för saknaden var stor och sjöng på den enda sång
jag kunde "pappa kom hem för jag längtar efter dig" ..
jag grät.
på morgonen kände jag inte av gråten längre, det var sveket.
det var då jag började dra mig undan .. och slutade nog aldrig.

...

jag kan ärligt säga att där satte jag upp min första mur.
och den kommer han aldrig kunna bryta.