Johanna-Sofie

Han säger 'jag älskar dig'. Han menar varje stavese när han uttrycker tankar och känslor. Jag är som förtrollad av den genuina godhet som han bär med sig. Vi är två rätt lika individer som reagerar på två helt olika sätt i alla situationer utom vid den andres beröring.

Vi är två själar som blivit sönderrivna men aldrig brutna. Därför att det är endast sista utvägen. Vi är av det slaget att man accepterar smärtan för vad det är och sätter nya mål utifrån de nya förutsättningarna. Jag hoppas iallafall att det är så. Jag hoppas att han inte blir den första som lurar mitt omdöme.

Han berättar m sitt självmordsförsök och jag förklarar om mitt hat mot min mor. Jag berättar om frustration som ledde till en blodig handling och han beskriver sin önskan att skydda det han älskar. Kan svaret ligga i att jag litar på honom mindre för att han säger de är mig han älskar nu.
Kärlek gör ont. Han vet, men tror inte på det.

Nerför mitt vänsta bröst rinner det blod. En önskan om att vara ätstörd igen och sedan rena halsen med cigarettrök växer. Men jag kommer inte till handling, inget händer. Hans sista kyss har satt en spärr i mitt psyke.

Mina spöken eker vidare på en säker lekplats. Och jag känner en trygghet i mig själv. För jag kan nu vara både yin och yang. Jag är både ljus och mörker. Kombinerat i en laddad spiral, den enda drivkraft sm tycks stra mina impulser.

Jag är stabil.
Aldrig normal..