Johanna-Sofie

I flera nätter drömmer jag samma dröm. Den som representerar min sjukdom. Och att dte går att ta sig ur den. För de flesta. Men inte alla. Det är en kronisk sjukdom som är bland de vanligaste i vår tid. Den är psykisk och fysisk på samma gång. Påverkar den drabbade på alla sätt, socialt och moralens värderingar. Allt ändras. Men ändå är den bland de svåraste att upptäcka. Endast den som har lösenordet kan se den på ytan.

Den välsminkade ytan.

Jag står i ett stort rum. Högt i tak med långa draperier vid sidan av de långa fönsterna. Jag sitter i stolen som står mitt i rummet. Den är klädd i röd sammet med en orangesöm. Ja, den är riktigt ful. Precis som jag. Där sitter jag med en stor stickig filt. Men det gör inget för jag fryser så.

Jag reser mig upp igen. Går över det tomma och kalla golvet fram till ett av fönsterna för att titta ut. Jag andas ut. Tungt och trött. Min andedräckt skapar imma på fönstret för dte är så kallt. I imman ritar jag ett hjärta som snart suddas ut igen. Precis som mitt gjorde.

Utanför ser jag en snötäckt kyrkogård. De två stora dammarna är täckta med is. Och allting känns som hemma. Men ändå så dött och kalt. Jag kan välja själv vilken grav jag ska gå till mötes. Men hur? Jag kommer inte ut ur rummet. Jag är fast. Fast i mitt eget öde. Och inser att det var aldirg mitt val.

Det var någon annan som satte mig i detta rum utan lampor och med bara snöns ljus som lyser upp små strimor i denna dunkla tillvaro. De satte in mig här och låste. Kanske låter de mig komma ut snart.

Kanske låter de mig bli frisk.
Kanske kan jag få bli fri.