Johanna-Sofie

Jag gråter i vändningar. Tvingar tillbaka varje uns av vätska som
försöker tränga sig ut. Jag vill inte. Kvider av magsåret som jag känner
bildas. Ja, jag känner det verkligen.

Jag hör hatet vart än jag går. Om det så är en klarblå himmel eller en
av de tre rösterna i mitt inre. Hatet. Inte självhat, missförstå mig inte nu.
Det är sjukt hur mycket människor kan hata, och ännu mer fel när de
låter det gå ut i fel riktning. När oförtjänande individer får ta smällen.
Det mest tragiska är att gärningsmännen inte ens får dåligt samvete.

Jag är trött på att ses som den med problem. Kämpar tills jag blöder.
Mot förbättrning, mot acceptance. Kommer ingenvart. Ingen ser kampen,
alla ser förlusten. Livet må aldrig ha varit rättvist. Inte för någon.
Men detta är löjligt.

Jag trodde jag var klar med att gråta.
Jag trodde jag var klar med allt.
Men de kan fan aldrig släppa taget om flickan de såg ner på.