Förföriska stjärnor. Förföriskt sken.
Snurran blåser. Allt flyger, likaså mina fötter. Anklarna knäcks och en smärta sprids upp genom låren. Inga skrik hörs, inga tårar fälls. Regn blandas med blod och snart infattar sig händerna längs med min kropp. De dömer, de sliter. Ut med hjärta och lungor, de var inte värda något ändå. Munnen blir spänd och ögonen tvingar bort alla tankar, de får inte, de har inte tillstånd. Jag skapar min egen smärta nu, jag är min egen givare och mitt eget ansvar. Händerna drar sig tillbaka, sakta försvinner smärtan, ögonen öppnas. De tittar förundrat, vakande. Tittar ner. Det är då det kommer. En fot med enorm kraft träffar ansiktet. Fortfarande inga skrik, men ingen tom blick. Fötterna som ersatt händerna fortsätter, de trampar och stampar. Svingar och träffar. Nu vill jag skrika men kan inte. För händerna rev ut mina lungor. Ett mörker nalkas över mig, och genom min öppna mun drar ett par ögon fyllda av försmädlighet ut min själ.
Sakta men säkert försvinner mörkret. Ett oranget sken lyser upp marken. Smuts, gräs och tovor. Snart kommer någon att hitta en halvt förstörd flicka, utan att ens märka det.
