Johanna-Sofie

Ett ord det är allt som krävs, ett namn och jag fryser till. Aldrig är det när ni lägger fram fruktansvärda utläggningar om något hjärtekrossande då jag reagerar. För jag kan inte koppla det, precis som att tågen aldrig kör på samma spår utan bara passerar förbi varandra. Men en meningsbyggnad, en blick eller en suck och helt plötsligt kraschar tågen. Alla dör. Utom jag, som ser på och känner fortfarande inget. Jag klarar inte av att varken känna eller tänka, så jag gör det helt enkelt inte. Försvar, överlevnad.

Jag tänker mycket på vad jag inte borde tänka på. Men tillåter mig själv just av den anledning att detta redan är bearbetade trauman, alltså inget jobbigt analyserande. Det är enkelt och på så sätt blir jag inte galen av avtrubbning. Överlevnad.

Men då och då ångrar jag att jag aldrig riktigt känner längre. Insomnian blir värre och värre och jag pallar inte trycket, jag vet det. Men känner inte heller detta. Ångesten lever inte för jag gör mig av med den. Mördar den.