Johanna-Sofie

Ironiskt att jag har ett inre lugn som inte bryter för något när hela livet går käpprakt åt helvete. Är det tryggheten som skapar lugnet eller överlevnadsinstinkten? Eller så börjar man fundera på hur fan livet sett ut tidigare, om glansdagarna är över var de verkligen så glansiga? Jag spenderade mina år med en cigg som sällskap på vägen ifrån.. hela tiden från något, aldrig mot.

Börjar tvivla på detta som folk kallar lycka. Det finns inte, aldrig ren och skär lycka. Det är ett påhittat ord som glamoriserar ett ord som redan finns. Lugn.

Allt är relativt. Vi lever våra liv under ett konstant jordskalv. Att slappna av och ta in, se utifrån ett annat perspekt, att lära sig uppskatta de små sakerna. Få gör det, många strävar efter en självbild som inte ens existerar i drömmar. Men när man står under ett metaforiskt vulkanutbrott och bara känner den totala lyckan. Kanske är det då man har släppt idealet, sänkt det till konkreta saker du redan uppnått. Det enda tillfället att stå stilla, acceptera att allt annat skakar våldsamt.

Även när du själv skakar våldsamt, av chock och adrenalin. Av förnekelse och insikt.
Du blir svagare än svagast när resten av verkligheten faller samman.

Men när det finns en punkt, mörk eller ljus, det kvittar.
Men den är stark, den är säker, då kvittar det hur söndersliten du är ..
Det är i de tillfällena som du får styrkan att stiga till en högre individ.