Johanna-Sofie

Varför är det udda alltid intressant?

Det som inte är som allt annat i vår omgivning.. Är vi verkligen så uttråkade? Jag menar, folk lider. Verkligen på den nivån att ett andetag är för svårt att ta, att ett steg till i fel riktning är enda utvägen. Det ologiska är snabbt det enda som förnuftet verkar gilla. Och sen finns där folk ute på sina fikor som kan sitta och skvallra om detta?

Eller varför inte två tjejkompisar som står på en toalett tillsammans och pratar om hur anorektiska de har varit i sina dar. De kämpar för vem som varit sjukast, i hopp om att få vara den mest intressanta. Detta scenario var jag med om senast igårkväll..

Det finns en viss glamour i anorexia och en viss avsky i bulimia. Två olika men så sammanlänkade sjukdomar. Anorexia står för så många för styrka och diciplin. En anorektisk ungdom har en viljestyrka så stark att de kan göra vad de än sätter tanken till. Även om det gäller självsvält. En bulimiker däremot ses som svag och patetisk. För hur mycket styrka har en person som hela tiden ger efter, som ses som ett offer för sin sjukdom. 

Jag förstår grejen samtidigt som jag hatar idéen. Vem fan är ni att se ner på de som inte valt sin livsstil?! För det är faktiskt inget val, inte egentligen.

Det är tabu, det är skvaller.
En måste vara god och en ond.
Ett patetiskt sätt att tänka.