someone made me realize.
Att den enda egenskap som jag tidigare värdesatt hos mig själv bara var en enda lögn. Det faktum att jag aldrig behövde någon, ensam var jag starkast. Det var endast en överlevnads-grej.
Och det vet jag först nu..
Någon fick mig att ta ett steg bakåt och tillåta mig själv att bli räddad. På mina egna vilkor. Men nu .. nja, jag vet inte. Förut har jag tagit till alkohol och diverse missbruk för att sätta denna sak i glömska, gömma den långt i mitt undermedvetna. I dimman kom aldrig denna tydliga tanke fram.
Att någon skulle rädda mig?!
Det var väl mer en rädsla än något annat. Tänk om jag skulle erkänna att jag behövde någon som räddade mig men så kom de aldrig. Vi vill alla gärna tänka att det finns något unikt och speciellt med just oss, men sanningen är den att alla är likadana. Vi lever till synes samma liv och kommer att gå igenom exakt samma faser i livet.
Förr eller senare.
Vissa sätter upp murar för att hålla folk ute ur vårt innersta. Andra, och till den kategorin som jag tillhör, sätter upp dem för att se vem som bryr sig tillräckligt för att försöka bryta ner dem. De kom aldrig till mig. Istället sänkte jag garden gradvis och de kikade gärna in. Men när folk ser att det finns inga smaskiga hemligheter att skvallra om, de har hört historien förut. För jag är inte så speciell. Det är då de backar och springer.
Man har förändrats från någon intressant och mystisk. Inte riktigt som alla andra till att vara en klängig idiot med relationsproblem. Äsch, är det verkligen konstigt att man blir deprimerad och allmänt förvirrad?!
Tror jag tappade tråden.. Ehm, ja jag insåg väl mer att jag inte längre var rädd för att behöva någon. Klassas det som att man växt upp?! Vi behöver alla bli räddade..
Men vad händer när den enda som kan göra det, that special someone.. när den inte gör det. Utan istället springer iväg på andra äventyr? Vart blir jag kvarlämnad om inte bara på ruta ett fast i ett annat sinnestillstånd..
Att omfamna eller inte.
Nej, det är bara att fortsätta och hoppas på det bästa.
I värsta fall får en tjej rädda sig själv.
Det är inte omöjligt bara lite smått ovanligt.
För de flesta..
Och det vet jag först nu..
Någon fick mig att ta ett steg bakåt och tillåta mig själv att bli räddad. På mina egna vilkor. Men nu .. nja, jag vet inte. Förut har jag tagit till alkohol och diverse missbruk för att sätta denna sak i glömska, gömma den långt i mitt undermedvetna. I dimman kom aldrig denna tydliga tanke fram.
Att någon skulle rädda mig?!
Det var väl mer en rädsla än något annat. Tänk om jag skulle erkänna att jag behövde någon som räddade mig men så kom de aldrig. Vi vill alla gärna tänka att det finns något unikt och speciellt med just oss, men sanningen är den att alla är likadana. Vi lever till synes samma liv och kommer att gå igenom exakt samma faser i livet.
Förr eller senare.
Vissa sätter upp murar för att hålla folk ute ur vårt innersta. Andra, och till den kategorin som jag tillhör, sätter upp dem för att se vem som bryr sig tillräckligt för att försöka bryta ner dem. De kom aldrig till mig. Istället sänkte jag garden gradvis och de kikade gärna in. Men när folk ser att det finns inga smaskiga hemligheter att skvallra om, de har hört historien förut. För jag är inte så speciell. Det är då de backar och springer.
Man har förändrats från någon intressant och mystisk. Inte riktigt som alla andra till att vara en klängig idiot med relationsproblem. Äsch, är det verkligen konstigt att man blir deprimerad och allmänt förvirrad?!
Tror jag tappade tråden.. Ehm, ja jag insåg väl mer att jag inte längre var rädd för att behöva någon. Klassas det som att man växt upp?! Vi behöver alla bli räddade..
Men vad händer när den enda som kan göra det, that special someone.. när den inte gör det. Utan istället springer iväg på andra äventyr? Vart blir jag kvarlämnad om inte bara på ruta ett fast i ett annat sinnestillstånd..
Att omfamna eller inte.
Nej, det är bara att fortsätta och hoppas på det bästa.
I värsta fall får en tjej rädda sig själv.
Det är inte omöjligt bara lite smått ovanligt.
För de flesta..
Kommentarer
Trackback