Johanna-Sofie

Han säger att det inte finns något som kärlek. Allt är på lek och jag leker handlöst. Vill inte men fortsätter ändå som en dåre bara för att bevisa något. Inte för någon annan än mig själv. Jag vet att dessa banor är farliga men endast relativt, därför accepterar jag ändå mig själv. Vad vill jag bevisa? Att jag kan klara mig själv, att även om allt inte går som planerat kan jag få ut något av det. För jo, det får jag. Det får vi båda.

Allt annat än sömn delas mellan de fyra väggar som samlar in röken av diskussionerna. Och jag kan känna hur var millimeter av min kropp utsöndrar agg och disiplin. Men aldrig förvåning, för jag är verkligen inte förvånad över situationen.

Inser efter en timmes sömn att den trygga hamnen har passerat. Att jag stod och väntade för länge på det rätta skeppet och sjunker nu istället till en kall yta där endast den starkaste överlever. Stannar upp och reflekterar, hittar sanningen om på vilken platform jag egentligen befinner mig i näringskedjan. Och inser till min förvåning att jag är stabil. Har ett mönster som kan spåras, men aldrig fallandes eller flygandes som förr.

Finns ingen luft att andas och jag få antagligen bara vänta på att någon öppnar ett fönster. Innan ödet gör det för mig står jag still. Men jag står med huvudet högt.