Johanna-Sofie

Mitt huvud känns som om jag gråtit i dygn. Men inte en tår har jag fällt. Hjärnan känns som en tung, degig massa. Ingen information som flödar, inga tankar som blir till verklighet.  Inget är på riktigt. Det händer, överallt.. konstant är det folk i rörning. Det är handlingar, tankar och mål. En drivkraft som strömmar igenom stan. När man står så stilla att ens egna andetag är allt som hörs, då .. kan man till och med känna drivkraften.

Men jag känner den aldrig i mig själv. Jag ser inget av dessa världar som förut verkade så intressant. De finns inte längre för mina ögon. Mina ögon är inte mina längre. Mina andetag är det inte jag som styr.

Jag faller i en dimma. Men inte en tår fälls.
Om jag har tur har jag iallafall utandningen med mig.