Thépåse.
Jag är thépåsen som snurrar precis ovanför vattenytan. De doppar mig sedan snurrandes ner i den heta vätskan bara för att tippa upp mig strax igen. Ge mig en förhoppning om att smärtan är över. Jag har alltid fel. För dessa föräldrar är inte mänskliga. Martyrer kan man likna dem med.
Visst klarar jag smärtan, vilket barn som helst kan anpassa sig. Men tydligen har dessa två individer inte lärt sig vad mänsklig kärlek och omsorg är. Det går ut över mig, thépåsen. Upp och ned. Som en karursell på det lokala tivolit.
"Hej, kolla här. Vi kan driva vår dotter till vansinne utan att hon kan säga något åt det. Aldrig kommer hon kunna bevisa att något är vårt fel, kolla bara så psykiskt förvirrad hon är. Inte kan väl hon tänka förnuftigt."
Bara när det visar sig att jag är den enda med vett i huvudet kan de acceptera mig. Thépåsens funktion att vara till användning när det varma vattnet behöver någon smak för att vara drickbart. Men sen då? De slänger iväg påsen. Nästa kopp behöver en ny smaksättning. Men det är fortfarande jag, bara någon månad äldre. Det är fortfarande deras dotter de utnyttjar.
Det är fortfarande jag som kastas ner i det skollande vattnet för att ge dem njutning.
Det var jag som kastades bort utan förlåtelse.