Johanna-Sofie

I natt drömde jag att jag blev mördad. Det var en lång följd av rädsla och ovisshet. Men jag visste hela tiden att jag hade inget val, utan bara sköt fram det oundvikliga. Till sist kom slaget. Men det räckte inte, jag kunde fortfarande stå upp. Jag kände blod och tårarar rinna från mitt ansikte och de bara benen var täckta med lera. Tjock och kraftig lera. Torkat blod. Ja, jag nästan kunde lukta det. Mina mördare gjorde narr av mig. För även de visste att den katt-och-råtta lek som vi nu lekt endast hade ett slut, och det slutet skulle komma nu. Precis när som helst.

Den kom. Dödsstöten. Och det var nu det obehagliga började..

Jag kände mig själv falla till golvet, som var gjort av gammal trä. Hörde mina andetag, slappnade av och kände. En känsla av befrielse. Som att något frigjorts i mig så att jag kunde andas. Jag minns att jag tänkte en tanke medans min syn för var andetag blev mer suddig och min kropp domnades bort. Jag tänkte att nu tar jag mina sista andetag. Och känner det som jag hade behövt känna när jag levde.

Jag dog helt stilla i drömmen. Jag var jag och jag lät mig själv dö. En stund därefter vaknar jag.
Utan rädsla, men fylld med obehag.