juni 2011

Vardagen som blev plötsligt så bekväm. Fri men samtidigt trygg, en mix jag aldrig tidigare stött på. Men sen kommer telefonsamtalen, blickarna och den händelse som inte gick att bortse från. Min syster kollapsar i mina armar, min mamma gråter i min telefonlur och min far besöker mig på jobb för att läxa upp mig med allvarliga samtal. Jag är tillbaka. Jag är fast.

Och när jag den dagen står hemma i köket. Håller på med disken, en helt vanlig och nödvändig hushållssyssla som nu är min plikt, slår det till. Rastlösheten. Jag vill utforska min nya upptäckt. Att vara fri och trygg. Kasta mig ut i världen och bara se vart jag landar. Eller vart jag faller.

Som en tonåring som ska utforska sitt eget jag på nytt. Där står jag nu, på samma punkt som när jag var 14, men med helt andra förutsättningar. Tankarna spirar vidare. Jag kan göra det ena och det andra, om jag bara sätter bollen i rullning och fokuserar. Det är en sak jag är övertygad om.

Sidobollen slår dock ännu hårdare i tinningen. Min önskan med mitt liv då? Att rädda en förvirrad ung själ? Om jag inte gör det.. Vem kommer då rädda min syster .. ?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback